Älskade lillebror

Min nioåriga lillebror kom in från gården nyss och svarade inte när vi bad honom komma.
Han var knäpptyst. Jag gick ut till honom i köket, smått irriterad över att han ignorerade oss, och fick syn på honom, liggandes raklång i kökssoffan med ett ansiktsuttryck som direkt sa mig att något hade hänt. När jag frågade honom började han gråta. Två killar, en lika gammal som honom och en lite yngre, hade varit elaka mot honom. För att förklara lite, så finns det ett killgäng på vår gård som hänger ihop varje dag. Min lillebror är den som kan liknas liiiite till "ledaren". Dessa killar håller för nuvarande på med plastvapen som skjuter gummipilar. Min lillebror har tre stycken vapen och är därför väldigt populär bland killarna. De vill alltid låna dem osv. och snäll som han är säger han nästan aldrig nej. Två andra killar i gänget,som är några år äldre än honom, kommer han väldigt bra överens med. Sen finns det ju dock tyvärr de här två killarna som alltid ska bråka med honom. En av dem är lite av en dramaqueen som har kört med "Då är inte jag din kompis längre!" ett antal gånger. Dessa två killar hade alltså tidigare dag och nu ikväll bjudit in sig själva i leken. De kallade min lillebror för "snattare" av en okänd anledning, tog hans vapen utan att fråga och var allmänt elaka. Att se min lillebror gråta fick mitt storasysterhjärta att gå i 1000 bitar. Min lillebror är en av de snällaste människor jag känner, och det säger jag inte bara för att han är min bror, utan han är verkligen det, och att veta att han måste ta emot en massa skit gör så jäkla ont. Jag vet själv hur det är att vilja vara alla till lags och inte våga säga ifrån och bara få en massa skit tillbaks. Det suger. Hästballe. De där två killarna kan räkna med att jag kommer ta ett rejält snack med dem nästa gång de knackar på. Nu ska jag spela FIFA '11 med brorsan, sov gott.