lördag 28 april 2012

Livet just nu

LÅNGT INLÄGG

Hejsan, det var ett tag sen senast! Om man bortser från alla PAD inlägg jag har gjort på senaste tiden, så var senaste gången jag skrev den 26:e mars. Väldigt mycket har hänt sen dess. De flesta inlägg jag skrev innan dess var väldigt svajiga. Ni kanske minns "Den nakna sanningen" som var väldigt deppigt skrivit och sedan inlägget efter det var "Back on track" där jag skrev att allt var bra igen. Åh vad jag önskar att det verkligen stämde. Att allt var toppen igen, men så enkelt går det inte. Istället är jag nu "sjukskriven" fram till sommarlovet. Anledningen? Jag har sprungit in i väggen med huvudet före. De flesta som har känt mig länge vet att jag alltid har satsat mycket på skolan. Jag har alltid varit duktig och jag har alltid älskat att vara duktig. Jag har alltid älskat skolan eftersom den fyllde mitt bekräftelsebehov. Där fick jag beröm av lärarna och jag sög åt mig som en svamp. Det låter väl toppen, men nackdelen var att mitt sociala liv blev lidande. Jag har,och har alltid haft, ett väldigt begränsat umgänge utanför skoltid. Jag har dessutom alltid haft väldigt lågt självförtroende och kombinerar man det med skolan så blir det en farlig kombination. Skolarbetet gav mig en slags trygghet. Jag visste att jag var duktig på det och det där ständiga suget efter bekräftelse gjorde att jag pluggade hela tiden. Jag har pluggat på vartenda lov sedan 1:an. Vartenda lov. Tiden då jag skulle ha skitit i skolböckerna totalt och istället ha använt den värdefulla tiden till att VILA. Vissa flyr verkligheten genom dataspel, träning eller böcker, men min verklighetsflykt blev skolarbetet. I sjuan läste jag klart högstadiets tyska, bara för att jag kunde och ville. I åttan och nian läste jag in högstadiets spanska också. Jag lämnade högstadiet med 315 poäng och började på naturvetenskapsprogrammet på Katedralskolan. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Jag fattade direkt tycke vid kemi, ett ämne som jag inte ens hade läst på Kunskapsskolan. Tack vare att NO-undervisningen var bristande på Kunskapsskolan, fick vi Kunskapselever kämpa extra mycket med kemin, fysiken och biologin. Jag minns en lektion då vi skulle börja med organisk kemi och vi skulle namnge alkaner. Praktiskt taget alla händer i klassrummet sträcktes upp, praktiskt taget alla visste att det hette metan, etan, propan, butan osv. medan jag satt där helt tyst. Jag hade ingen aning om vad alkanerna hette, jag hade inte ens en aning om vad alkaner var. Det gjorde ont i mig att inte kunna något som alla andra verkar kunna. Jag kände mig dum. Vilket låter otroligt löjligt, men så kände jag. Hur som helst, min poäng med allt det här är att 1. Jag har alltid varit superambitiös med skolan och 2. Jag älskade skolan. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, ända tills jag kom till gymnasiet. Jag kan inte direkt säga att jag har svårt för mig, men jag måste kämpa mera än vad jag har behövt förut och det stör mig. Vafan, jag vill ju kunna allt direkt! Jag vill ju kunna plugga extra för att jag VILL, inte för att jag BEHÖVER. Skolarbetet hade varit min bekräftelsekälla så länge, att jag började definera mig själv utifrån skolarbetet. Fick jag VG istället för MVG på ett prov, ja då var jag inte lika duktig längre. Mitt värde stod i direkt proportion mot mina betyg. Galet va?

I höstas började det gå utför rejält. Förutom den vanliga höstdeppen, så kom de fruktade slutproven i fysik och kemi. Fy satan vad jag stressade inför dem proven! Det blev jullov och jag vilade väl mer än vad jag normalt sett brukar göra, men jag pluggade fortfarande. Vårterminen började och jag kände mig taggad. Vårterminen är alltid lättare. Men någon månad in på terminen började det kännas annorlunda. Lusten började försvinna och skolan blev ett måste istället för något jag såg fram emot. Det eskalerade allt eftersom och det som satte igång det hela var att jag helt plötsligt började må jätteilla i skolan. Att sitta på en skoltoa och må illa är icke trevligt. Jag åkte hem efter någon timme och sedan kom jag inte tillbaka till skolan på nästan tre veckor. Jag hade dessutom lite problem med en av mina lärare, vilket gav mig magkatarr för jag var så orolig inför mötet vi skulle ha med honom. Den dagen när vi kom till skolan var jag så nervös att jag höll på att svimma och spy på samma gång. Men mötet gick bra och läraren har blivit otroligt mycket bättre sedan dess. Efter de här tre veckorna med magkatarr och en rejäl förkylning, så gick jag en vecka i skolan. Sedan blev det påsklov. På påsklovet pluggade jag knappt någonting. Jag spenderade de flesta dagarna i sängen där jag sov och tittade på teve. Efter påsklovet gick jag en dag, sedan gick det inte längre.

Jag tror att många av mina klasskamrater tycker det är konstigt att jag är "sjukskriven", för i skolan visar jag inte hur jag känner. Jag håller upp en fasad för att ingen ska se hur jävligt jag egentligen mår. Jag skrattar och skojar, men på insidan vill jag bara åka hem och sova flera dagar i sträck. På tisdagskvällen efter påsklovet bröt jag ihop. Varför? För jag räknade ner timmarna tills jag behövde gå och lägga mig. Jag hade sådan ångest för att gå och lägga mig eftersom jag visste att då var det snart dags för att gå upp och gå till skolan igen. Jag har väldigt mycket problem med min mage och det värsta jag vet är att må dåligt på offentliga ställen, vilket ökade min ångest något enormt. Enda sedan jag började i sjuan har jag åkt buss själv varje morgon till skolan. Nu var jag livrädd för att åka buss. Jag mådde så dåligt att jag bara skakade och grät när jag tänkte på att behöva åka buss. Ända sedan 6:an har jag gått regelbundet hos en kurator här i Sävja. Hon är underbar. Helst skulle jag vilja krympa henne och ha med henne i min ficka hela tiden. Ingen kan få mig att må så bra som hon. Dagen efter jag bröt ihop hade jag tid hos henne. Det enda jag kunde göra var att gråta. Jag grät och grät och grät. Jag mådde så jävla dåligt. Hon sa att hon aldrig har sett mig må så här dåligt och då har hon ändå följt mig i snart sex år. Hon tyckte vi skulle ringa till Spången, som är en psykiatrisk mottagning för gymnasieungdomar. Jepp, så många gymnasieungdomar mår dåligt att kommunen har varit tvungna att öppna en egen mottagning för dem. Vi fick en tid hos en psykiatriker för bedömning, så nu på onsdag ska jag dit.

Det jag slåss med nu är skuldkänslorna. Jag tar frasen "Det finns alltid någon som har det värre." väldigt bokstavligen. Jag tycker inte att jag mår tillräckligt dåligt för att vara "sjukskriven". Jag har svårt att klassa mitt problem som allvarligt. Hade jag haft ett fysiskt problem hade det inte varit några problem, men just för att det är psykiskt så har jag svårt att acceptera det. Jag tycker att jag borde vara stark nog att köra "Bita ihop och fortsätt ändå"-metoden, men det är jag inte. Inte längre. Många dagar har jag inte ork till något annat än att ligga i sängen och stirra på teven. Jag orkar verkligen ingenting annat. De dagar som jag mår bra och "Busstränar" genom att åka ner på stan och möta mamma får jag enorma skuldkänslor. Den lilla gubben på axeln säger "Jahaja, jag trodde du mådde dåligt? Vad är du för en liten lögnare egentligen?" och ger mig ont i magen. Mina föräldrar och min kurator försöker gång på gång banka in i mitt huvud att jag har allt rätt i världen att vara hemma och att mitt problem är på riktigt, men det är så sjukt svårt att få in det. Jag ser mig själv som en svag individ eftersom jag inte klarar av "Bita ihop och fortsätt ändå"-metoden. Därför fick jag en så varm och bra känsla i magen när jag var i skolan för ett tag sen för att ha biologiredovisning och jag var med en stund på tyskan innan. Min fina vän Lisen sa något i stil med "Va stark du är som gör det här." och det gjorde mig helt stum. Jag hade absolut ingen tanke på att man kunde se det så. Att jag var stark för att jag satte ner foten när det blev för mycket för att hantera. Tack Lisen för den kommentaren, den betydde verkligen mycket <3

För att sammanfatta... jag är nu hemma hela tiden. Helg hela veckan. Det är galet skönt. Ni kanske är lite avundsjuka på mig för det, men snälla - var inte det. Jag skulle ge allt för att få tillbaka den där känslan av att jag älskar skolan och vill dit hela tiden. För det är den Hanna jag känner igen. Det känns som att jag har tappat bort mig själv i samband med att jag tappade lusten för skolan, vilket inte är en trevlig känsla. Jag känner mig som ett litet barn när jag måste träna på att åka buss; något som jag har gjort själv i över sex år. Men det får vara så. Bebissteg. En dag i taget. Hellre det här än att köra på tills jag mår så dåligt att jag kanske inte orkar hämta mig igen... Till alla mina klasskamrater som kan tänka sig ha läst det här inlägget: jag saknar er superdupermycket och jag hoppas att ni inte tycker jag är knäpp eller svag pga. allt det här. Till alla som läser det här inlägget: våga säga ifrån när det blir för mycket. Ge fan i "Bita ihop och fortsätt ändå"-metoden. Den funkar inte i längden. Jag vet att man inte vill känna sig som en mes som klagar på minsta lilla grej, men klaga hellre en gång för mycket än en gång för lite. Och en sista sak: släpp tanken om att "Men alla andra klarar ju det här. Ingen annan mår dåligt, det är bara jag som är svag." Man är aldrig ensam när det kommer till att må såhär. Speciellt inte om man är tonåring. Saken är den att det förmodligen anses lite skamligt att visa att man mår dåligt, eftersom det knappt pratas om det, men det är helt normalt och framförallt helt OKEJ att känna så här. Våga prata om det. Jag lovar att folk kommer att förstå. Även om de aldrig har upplevt samma sak så kommer de visa hänsyn och förståelse.
Du är inte ensam.

lördag 7 april 2012

Pt. 4 "17 år!"

Jag blev inte väckt av att alla kom in på mitt rum som tur var, utan vaknade själv utav väckarklockan. Min 17:e födelsedag och den första jag någonsin har spenderat utan mina föräldrar. Det kändes lite konstigt och hela dagen kändes det inte riktigt som att det var min födelsedag, eftersom den inte firades på det vanliga sättet. Jag klev upp och någon sa till mig att jag inte fick gå ner till frukosten. Här började misstankarna växa, haha! Alberto kom och gav mig en stor och mysig födelsedagskram och höll mig sedan sällskap tills Emma kom och gav mig klartecken att jag fick gå ner till frukosten. När jag kom ner till frukosten så sjöng alla för mig och jag fick en tårta. Fick även ett födelsedagskort och en t-shirt som alla hade signerat. Det var helt underbart, jag blev så himla glad! Efter frukosten bar det av till tågstationen där vi tog tåget till Köln där vi möttes av en guide. Han berättade lite om Kölns historia osv. Vi tog en bild på gruppen och började sedan gå in mot centrum. Vi stannade vid den stora bron där en massa hänglås satt fast. Ni kanske har hört talas om såna här ställen, det finns lite överallt i världen. Man kommer hit med sin flickvän/pojkvän,  graverar in sina namn på ett hänglås, låser fast låset i bron och kastar sedan nyckeln i vattnet. Det här ska då symbolisera evig kärlek eller något liknande. Vi satte fast ett lås med siffran ”6” på och alla hjälpte sedan åt att kasta i nyckeln i vattnet, haha.

Vi fortsatte sedan till Kölner Dom. Där fick man, om man ville, gå upp i tornen, men jag och Emma skippade det eftersom båda inte gillar höga höjder. Så vi satt ute med våra reseledare och väntade på de andra. Sedan när de kom tillbaka fick vi fritid och jag, Emma och Johan spatserade runt i Kölns centrum och tittade i affärer. Jag köpte första säsongen av ”Criminal Minds” åt mig själv i födelsedagspresent bland annat. När alla samlades igen och vi satt och lyssnade på guiden, så sa han att han visste att någon fyllde år idag. Så mitt framför Kölner Dom började hela gruppen sjunga ”Ja må hon leva”. Haha, det var lite pinsamt, men mest roligt J

På kvällen var det dags för ”Internationaler Abend”. Det gick ut på att alla grupper samlades och alla länder skulle hålla en presentation om just sitt land. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, så planerade vi att prata om midsommar och även visa lite klassisk dans kring midsommarstången. Det var riktigt nervöst att prata inför alla människor, men det gick bra! Det var väldigt skämmigt att dansa ”Små grodorna”, men som tur var så älskade alla det och ville vara med och dansa. Senare under resan hände det att någon ur min grupp kunde säga börja låta ”Ko-ack-ack-ack-ack-a!” och så skrattade vi. Efter alla presentationer blev det disco, höhö! Jag är inte så mycket för just discon, men jag måste säga att det var ett riktigt kul sätt att spendera sin födelsedag på! Dansade med folk ur min grupp och fick se lite väl utmanande danssteg vilket fick mig att börja asgarva. Emma ville inte dansa utan satt på en stol och tittade på. Det hela slutade med att Hannes knuffade in stolen mitt i smeten för att han tyckte att hon skulle vara med, haha! Vi kom inte tillbaka till hotellet förrän runt ett på natten, så det var bara att gå och lägga sig direkt eftersom vi skulle upp tidigt för att åka till Mönchengladbach. Men jag kan såhär i efterhand säga att det var nog en av de bästa födelsedagarna i hela mitt liv!


Min födelsedagstårta :)

Kölner Dom.

Gruppe 6 <3

Bron med alla hänglås.

Några lås.

Gruppe 6 <3

Kölner Dom.


Vår reseledarassistent Hannes var proffsig på att fota :)


Haha! Emma är lite irriterad på Javier :D

Jag, Emma och Alberto vilar oss lite.

Kölner Dom.

Några av reseledarna var konferencierer. 

Sally, Imad och Alberto :)

Svenskarna :)
Rim, Karolina, jag, Emma och Johan.

Små grodorna!

Pt. 3 "25:e och 26:e juni"

Vi fick en minimal sovmorgon och klockan 9 gav vi oss ut på stan. Där blev vi uppdelade i grupper och fick göra ett quiz om Bonn där vi bland annat var tvungen att fråga saker på tågstationen osv. Det regnade, men det var trots allt rätt roligt. Sedan begav vi oss till Ludwig van Beethovens gamla crib! Det var ett museum om hans liv och han hade tydligen bott där när han var ung. Det var rätt intressant, men jag hade så sjukt ont i fötterna att jag hade svårt att fokusera, haha. Vi åt lunch på Pizza Hut och det var här som jag först fick erfara det frustrerande momentet att beställa äpplejuice. ”Apfelsaft” är äpple juice och det sa jag mycket bestämt, tror ni inte att jag får in ”Apfelschorle” som är äpplejuice med kolsyra istället? För er som inte vet om det så gillar jag inte kolsyra och måste därför alltid ta mesalternativ som festis eller äpplejuice istället för läsk. Detta hände flera gånger under resan att de missuppfattade min beställning vilket var otroligt irriterande… 

Efter lunchen gjorde vi ett mycket uppskattat besök på en Haribo-affär! Det hade tidigare varit en Haribo-fabrik med nu så var det en stor affär istället. Allt var galet billigt och jag behöver väl knappast säga att alla köpte en jäklans massa godis! Ett exempel på vad jag köpte: ett tiopack Maoam, en påse persikor, två påsar sura gröna snören och en påse gummibjörnar för 30 kr, muahaha! Efter det åkte vi till en park eller något liknande där det var någon slags internationell matfestival. Det roligaste var att se folk ta sig ner för backen till fältet där alla stånden var. Vi som hade gått den långa, men säkra, vägen fick oss ett gott skratt när folk halkade, hehe… Jag, Emma och Johan gick runt lite och tittade, men sedan satte vi oss på en bänk, åt Haribo-godis och spelade Fruit Ninja och ett annat spel. När vi kom tillbaka på stan så fick vi pengar av våra reseledare att äta middag för. Jag, Emma och Johan drog till gamla goda McDonalds på centralstationen och där gick jag på en väldigt läskig toalett, haha! Senare på kvällen kom Rim och Karolina och deras grupper till vårat hotell för att planera lite inför ”Internationaler Abend” som vi skulle. Vi hade bestämt oss för att prata om midsommar och dansa ”Små grodorna”, hehe… När de hade gått tillbaka till sitt hotell invaderades mitt och Bujis hotellrum av folk och vi hade Haribo-party! Alla åt godis och jag och Alberto fick prova Bujis traditionella klänning från Mongoliet. Det hann bli sent innan vi kom i säng, men kul hade vi!

Dagen därpå gjorde vi en utflykt till Andernach där det fanns en gejser! Vi gick på ett museum om gejsern och åkte sedan båt till den. Det var galet varmt den dagen och smarta som vi var hade vi klätt oss för regn = VAAAAARMT! Jag brände mig såklart på axlarna och nacken ^^ På kvällen gick vi på restaurang och åt samtidigt som vi tittade på fotboll. I somras var det ju damernas fotbolls VM som spelades i Tyskland, så det var en stor grej liksom! Just den här matchen var det Tyskland – Kanada. Vi fick tippa på matchen och jag och Alberto tippade på 2-1 till Tyskland, vilket slutresultatet också blev! Då kände vi oss väldigt coola. När vi kom tillbaka till hotellet så blev jag lämnad ensam på mitt rum. Låg och läste och funderade på var alla var… Sen kom jag på att det ju var en speciell dag dagen därpå, nämligen min födelsedag! Alla hade trängt ihop sig i ett annat hotellrum för att fixa något som jag absolut inte fick veta om, hehe… Emma kom och höll mig sällskap en liten stund för att det inte skulle verka alltför misstänksamt, haha! Jag minns att jag sov med mjukisbyxor den kvällen eftersom jag var livrädd att alla skulle komma in på morgonen och jag skulle ha lyckats sparka av mig täcket under natten, haha! 

  
Haribo-affären!

Goooodiiiiiiiisssssss!!!


Billigt!

Hehe, "napp" på tyska heter "Schnuller", vilket vi skrattade rätt mycket åt.

Matfestivalen.

Mördarbacken!


Haribo-party!!!


Superfint, haha :D


Godis!

Vet inte riktigt vad som händer här, haha...

Vi hade en ballong som flög upp i taket.
Lyckligtvis lyckades Javier få ned den igen :)


Andernach :)


Ett rum på museet som skulle vara som att man var under vatten.
Alla la sig på golvet och chillade en stund :)


Båten.


Superfint väder!


På båten.


Vid gejsern.


Gesjer!


Mat och fotboll <3


Det här kan vara min absoluta favoritbild från hela resan.
Hur härlig är inte Johans min?! Som vi garvade åt den här bilden xD

Pt. 2 "23:e och 24:e juni"

Första kvällen när jag satt med grupp 6 och grupp 7 på en restaurang och åt middag kändes det inte alls kul. Jag var trött och hade redan lite hemlängtan. Jag satt på en restaurang i Tyskland med en massa främlingar och det var lite överväldigande. Jag minns att jag faktiskt grät lite tyst för att ingen annan skulle upptäcka det. Det blev lite småstela och hackiga tyska konversationer med de som satt närmast mig. Standardfrågorna: ”Hur gammal är du?”, ”Var kommer du från?” och liknande besvarades. När alla hade ätit upp var det dags att gå tillbaka till hotellet. Jag kände mig rätt nedstämd men försökte att hålla fasaden uppe. När vi hade gått ett par hundra meter hojtade plötsligt en av reseledarna till. Längre fram på gatan kom vår reseledarassist Hannes och vem hade han inte med sig, om inte Emma. Åh, lyckan av att se ett bekant ansikte! Det blev en lång kram och en snabb konversation på svenska. Med sig hade Hannes även Johan som det var jättekul att träffa för första gången. Även de två nicaraguanerna Javier och Alberto var med och alla hälsade på alla innan de gick och åt medan vi gick tillbaka till hotellet. Jag delade rum med en tjej från Mongoliet; Buji. Supertrevlig tjej verkligen! Men som sagt, det kändes fortfarande väldigt konstigt att dela rum med någon man träffade för första gången samma dag. Var trött som satan, så somnade fort.

Dagen därpå klev vi upp tidigt eftersom vi skulle på något välkomstmöte med PAD. Jag har jättemycket problem med att äta tidigt på morgonen, så vid frukosten fick jag knappt i mig något eftersom jag mådde illa. När vi kom fram till PAD så mådde jag jättedåligt och var tvungen att gå på toaletten. Där satt jag och mådde illa samtidigt som jag försökte få i mig ett digestivekex. Kommer inte ihåg vilka tankar som for igenom mitt huvud just då, men minns att jag var smått panikslagen. När magen äntligen hade lugnat sig lite och jag kunde gå ut från toaletten så stod Annika utanför och väntade på mig. Hon frågade om allt var bra och då berättade jag allt om mitt problem med att äta på morgonen osv. Hon var jättesnäll och sa att hon skulle fixa det på något sätt. De följande dagarna åt jag endast grönsaker och kanske en halv macka vid frukosten och tog sedan med mig mackor i väskan att äta lite senare.

Efter välkomstmötet gick vi på en liten stadsvandring som var trevlig ända tills det började spöregna och hagla. Jag var glad att jag tog med mig paraplyet kan jag säga! Alberto och Johan hade inga så de trängde in sig under mitt lilla paraply. Det måste ha sett riktigt roligt ut, speciellt eftersom båda är minst ett huvud längre än mig, haha! Vi stod sedan i en tunnel i säkert en halvtimme för att det spöregnade så mycket. På eftermiddagen åkte vi till ett museum om Tysklands historia. Det var jätteintressant kring andra världskriget, men sen blev det tråkigt, så jag och Emma satte oss och spelade Fruit Ninja. Herregud, vad vi spelade Fruit Ninja under den här resan!  På kvällen åt vi på en grekisk restaurang. Jag åt schnitzel med pommes, vilket jag åt säkert… 5-6 gånger under resan, haha! Klassiker <3 Vi hade väldigt kul under middagen, bland annat åt Javiers nackkudde. Vi fick för oss att den liknade en rumpa, fråga mig inte hur, YOU HAD TO BE THERE! Väl tillbaka på hotellet så var några nere i lobbyn och lekte lekar, medan Emma och jag ockuperade mitt hotellrum. I min resedagbok har jag skrivit ”Emma är här med sitt sexiga fluff!” Haha, hon hade precis duschat och då ser henne hår ut som på bilden nedan. Vi pratade om allt mellan himmel och jord innan vi sa god natt och gick och la oss.



Mitt och Buji's hotellrum.


Toaletten, höhö...

Middagen första kvällen.


I väntan på att få gå iväg någonstans.
Från vänster: Alberto, Emma, Mai och Johan.


Bonn.


Bonn Münster.

Det såg ut som Hogwarts! Hur fint som helst! 


Jepp, här stod vi i en halvtimme...


Finaste gruppen! Dock saknas några medlemmar som kom dagen därpå.
Från vänster: Mai, Ashwini, Javier, Madhav, Bayarmaa, Johan, Alberto, Emma, jag och Buji.


Middag på grekisk restaurang. Jättesmickrande på mig,
men är det varmt och jag garvar så blir jag röd!
Btw, representing Katte ftw! <3

Javier och "Arschkissen" <3


Vi fick tillåtelse att testa Ouzo, alltså grekisk sprit.
Buji gjorde det. Några sekunder senare råkade hon spilla
ut ouzo på sin tröja, så den stank jätteäckligt, haha!


Jag och Emma på kvällen :)

torsdag 5 april 2012

PAD The Story Pt. 1 "Resan dit"

Jag kommer inte riktigt ihåg när allt började, men jag skrev en uppsats om varför jag ville få stipendiet och skickade in den, tillsammans med en jäkla massa andra papper, till Goethe. Den 29 mars så blev det verklighet, när mamma ringde mig i skolan. Jag hade precis slutat för dagen och stod vid skåpet med Elin när hon ringde. Jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa, men det var något i stil med ”Fan Hanna, du gjorde det, du fick stipendiet!” Jag minns att jag bara stod där, med världens leende och att Elin tittande frågande på mig. När mamma hade lagt på så fick jag jätte bråttom med att försöka starta upp datorn för att kolla på mejlet som både jag och mamma hade fått från Goethe. Skolans internet vägrade förstås att samarbeta och jag gav upp efter några svordomsfyllda försök. Sen har jag inte så mycket mer minne av den dagen. Jag mejlade ett X antal frågor till hon som höll i det hela, hon måste ha varit riktigt trött på mig där mot slutet, angående när vi skulle få reda på var vi skulle bo osv.  Sen gick det väl en tid innan hon mejlade ut alla svenska pristagarnas mejladresser och vi började mejla med varandra. Fem stycken var vi. Fyra tjejer och en kille. Från Malmberget i norr, till Lönashult och Visby i söder och så Uppsala och Stockholm där i mitten. Alla blev vänner på Facebook och gruppen ”PAD Tyskland” startades. Här skrev vi av oss alla tankar och funderingar som rörde hela gruppen, bland annat frustrationen över att posten var seg som satan, och vi lärde känna varandra. Jag klickade speciellt med en av tjejerna, Emma från Malmberget. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt och ju närmare 23:e juni vi kom, desto säkrare blev jag på att det skulle bli awesome eftersom hon var vid min sida.

23:e juni kom äntligen och jag minns att natten innan sov jag i mina föräldrars säng. Kalla mig barnslig, men ska man vara ifrån sina föräldrar i mer än en vecka för första gången någonsin, då vill man samla ihop så mycket gos som möjligt. Det regnade på morgonen när mamma väckte mig innan hon åkte till jobbet. Hon kunde inte följa med till Arlanda och det var riktigt jobbigt att säga hej då. Min pappa och lillebror följde med mig till Arlanda där jag träffade Karolina och Rim för första gången. Det kändes väldigt bra och som att vi hade känt varandra jätte länge. Väl på Arlanda var vi tvungna att vänta några timmar på vårat flyg. Vi väntade även på Emma som kom med flyg från Luleå. Första gången jag såg Emma var vid tax free butiken på Arlanda. Hon kryssade sig igenom människorna och ett lyckorus spred sig inom mig. Första kramen var underbar. I nästan tre månader hade vi väntat på att få träffas och nu stod vi här. Åh, det var lycka med andra ord! Goethe eller PAD eller vem det nu var som bokade flygen, var rätt knäppa eftersom Emma var framme i god tid på Arlanda och hann vänta med oss i säkert en timme innan flyget till Frankfurt gick.  Trots detta var hon tvungen att ta ett senare flyg helt ensam, vilket sög big time. I kön till boardingen träffade vi ofrivilligt på en man som redan var skapligt berusad som hade tjuvlyssnat på vårat samtal. Han slängde ur sig ”Ursäkta tjejer, med vad faaaaan gör man i Köln?!” Vi förklarade att vi var på språkresa och han började babbla en massa kring det. När han vände sig till Rim och sa något i stil med ”Du är riktigt söt du!” så utbytte vi blickar och bad till högre makter att han inte satt i närheten av oss, vilket han som tur inte heller gjorde. Flyget ner gick smidigt men väl i Frankfurt fick vi lite problem att hitta vårat baggage eftersom det var på någon speciellt plats eftersom vi skulle fortsätta med tåg. Till slut hittade vi det och våran ”hjälpledare” som skulle se till att vi kom på tåget. I Köln möttes vi av min reseledarassistent Annika och Rim och Karolinas reseledare Tim. Vi tog ytterligare ett tåg till Bonn där vi skiljdes åt. Jag och Annika tog oss via buss till vårat hotell där jag för första gången fick träffa de andra i grupp 6. Jag var trött och hungrig och längtade efter Emma. 
To be continued…



Karolina och Rim på Arlanda.


Älskade Emma <3


På tåget mot Köln