Borde egentligen förbereda inför kemilaben imorgon och då är det ju självklart att jag gör allt förutom just det. Som t.ex. att skriva ett inlägg här! Just ikväll har jag suttit och funderat på tidigare misstag jag gjort i mitt liv. De som jag har lidit mest av handlar såklart om relationer. Det jag ikväll har insett för första gången, är att jag har väldigt svårt för att släppa in folk. Jag har blivit ordentligt sårad en gång och sedan dess har jag inte gjort någon skillnad på att vara stark och att vara en iskall bitch.
Av rädsla för att bli sårad har jag sårat människor som bara velat mig väl. Jag har tänkt för mycket på framtiden. På allt dåligt som skulle kunna hända, istället för att bara fokusera på nuet och faktiskt njuta av det. Jag bryr mig för mycket om de osynliga normerna i samhället. Att man vill kyssa någon betyder inte att man måste bli tillsammans. Att man längtar efter närhet, betyder inte att man är svag. Att en människa vill närma sig en betyder inte alltid att man kommer få sitt hjärta krossat och framför allt betyder det inte att man måste sätta upp en mur av elakhet för att skydda sig själv.
Till slut tröttnar personer på att hela tiden behöva kämpa och går sin väg. Och då står man där ensam kvar och sen hamnar man här. Sittandes med ångest över alla fina människor man gått miste om. Det är allt annat än roligt och man ber till en högre makt att folk ska börja närma sig igen, eftersom man är i sånt fruktansvärt behov av närhet så man nästan går sönder. Det gör ont.
Så till alla fina människor som känner sig träffade, förlåt mig så himla mycket. Verzeih mir.
För att spinna vidare på det här med normer, vad skulle ni göra om det inte fanns några som helst normer? Om allt var accepterat? Förutom kriminella grejer då. Jag vet en himlans massa saker jag skulle göra. Ni vet i Hollowood-filmer då folk går fram till den snygga killen/tjejen i skolkorridoren och säger "Hej!", bara sådär liksom, och killen/tjejen diggar det. Inga höjda ögonbryn, inga "Vem fan är du?", utan bara ett "Hej" tillbaka. Tänk vad härligt det skulle vara om det fungerade så i verkligheten? För kom inte och säg att detta scenario utspelar sig varje dag i det svenska samhället. Möjligtvis att en väldigt utåtriktad person fixar detta, men för de flesta svennar är detta ett rätt så omöjligt scenario. För att dra det ett steg längre, tänk att bara gå fram till den där personen du så länge har velat kyssa och bara göra det. BAM! Bara sådär liksom. Utan att behöva oroa sig för att bli kallad "galning", "äckel" eller liknande saker. Även om det inte skulle leda till något, så fatta känslan av att ha gjort något du verkligen längtat efter men aldrig vågat gjort. Den känslan är rätt så otrolig.
Nej, nu måste jag verkligen förbereda laben. Ber om ursäkt för detta virriga lite "tänk om"-inlägg,
men behövde skriva av mig lite känslor. Ha en trevlig måndagskväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar