Det är väl hög tid att jag skriftligt uppdaterar hur mitt liv ser ut för tillfället. Jag antar att alla som läser min blogg även har mig som vän på facebook och därför redan vet att jag är hemma i Sverige igen sedan lite mer än en månad tillbaka. Efter ett X antal sömnlösa nätter, ett gäng gråtattacker och ett efterlängtat kuratorsamtal så känns situationen åtminstone hanterbar, men det faktum att den bästa månaden i mitt liv slutade med den värsta dagen jag någonsin har upplevt kommer aldrig försvinna.
Min sista vecka som au pair var en enda stor bergochdalbana. Tisdag - en kombination av hemlängtan, PMS och undantryckt tvivel får mig att verkligen ifrågasätta mitt val att arbeta som au pair. Att jag och föräldrarna hade väldigt olika åsikter kring en hel del saker spädde på det hela ännu mer... Jag smsar med mina föräldrar och bestämmer mig för att prata med föräldrarna kring att sluta som au pair. När mamman kommer hem på kvällen försöker jag förklara situationen medan tårarna rinner (Damn you PMS!). Jag ska inte gå in på detaljer, men det kändes inte riktigt som att vi förstod varandra speciellt bra och jag åker till min kompis Linda för att få lite andrum och möjligheten att prata igenom det hela med någon. Onsdag - det har blivit bestämt att jag ska stanna i tre veckor till, eftersom mamman sedan får ledigt och då hinner ta hand om lillemannen medan de letar efter en annan lösning. Jag skolkar från min språkkurs och åker hem till honom istället (Prioriteringar ffs!). Det är bestämt sedan tidigare att jag ska sova över hos honom och vid sjutiden smsar jag till mamman och informerar kring detta. En timme senare ringer hon mig. Jag vågar inte svara. En halvtimme senare ångrar jag mig och ringer upp henne. Vi pratar i säkert en halvtimme kring allt och när vi avslutar samtalet känns det lite bättre. Jag har fått för mig att jag vill stanna till jul. (Det är makalöst hur en muskulös kropp kan fucka upp ens förstånd...) Torsdag - mysig morgon och förmiddag hos honom. Spenderar eftermiddagen inne i Zürich och strosar runt i butiker. Läget känns helt okej. Kommer hem till Würenlos och stämningen är, of course, en aning ansträngd, men det funkar. Fredag - värsta dagen i mitt liv. Redan på morgonen känner jag att jag inte kommer klara av att stanna i tre veckor till. Det fungerar helt enkelt inte längre. Jag smsar mamman om detta och har sedan smskontakt med min fina vän Janine som jag lärde känna genom utbytet vi hade med skolan. Jag frågar henne om skjuts till flygplatsen när det väl är dags och det hela slutar med att det blir bestämt att jag ska bo hos henne tills vi hittar ett billigt flyg. Runt lunchtid ringer mamman. Hon är självklart upprörd och jag kämpar för att inte börja grina medan vi pratar. Går inte in på samtalet, men det var sjukt jobbigt och efteråt bokstavligen vräker jag ner alla kläder och saker i mina resväskor och förbereder mig mentalt för hennes hemkomst på kvällen. Kvällen bestod av maniskt städande av mitt rum + badrum, signerande av ett X antal papper och ett skärsår i tummen som jag upprepade gånger fick putsmedel i vilket fick mig att nästan börja grina. Det var den korta varianten. Den censurerade versionen. Vid 22.00 klev jag innanför dörren till Janines lägenhet och kunde andas för första gången på hela dagen. Vi åt en lätt "middag" och sedan skypade jag med först min mamma och sen Elin. När jag framåt midnatt lade mig på luftmadrassen på golvet bredvid Janines säng och släckte lampan så kom det ett antal tårar. Tårar av lättnad. Jag var inte ensam längre och jag skulle inte behöva träffa föräldrarna igen.
Jag bodde hos Janine fredag-onsdag och jag mådde så himla bra hela tiden. Det är helt jävla otroligt att jag har fått så fin kontakt med hennes familj och henne. Två utbytesveckor och jag kände mig som en i familjen under dessa dagar. Ord kan inte beskriva hur otroligt tacksam jag är gentemot dem. De gjorde så sjukt mycket för mig och jag skulle inte ha klarat av någonting utan dem.
Nu har jag alltså varit hemma i över en månad och jag börjar "vänja" mig vid att inte ha ett skit att göra. Jag ska börja läsa en anatomikurs i november-december, men det är endast en kvällskurs två ggr/vecka, så har rätt mycket dötid att slå ihjäl... Till våren börjar jag förhoppningsvis att plugga till sjuksköterska.
Jag saknar alla mina au pair kompisar. Jag saknar honom med stort H. Jag saknar Zürich. Jag saknar Schweiz. Jag saknar att känna mig "vuxen" och självständig. Det finns så jäkla mycket jag saknar, men jag skulle förmodligen inte ha mått speciellt bra efter ytterligare några veckor. Vissa kan tycka att jag gav upp för tidigt, att jag är dum som gav upp en bra möjlighet för ett "äventyr", men om det är något min utmattningsdepression lärde mig så är det att min psykiska hälsa går före ALLT annat.
Jag älskade mitt sociala liv i Schweiz, men mitt sociala liv var endast en del av livet där nere och resten var inte alls lika bra. Om 50% känns toppen och 50% känns skit är det inte värt det. Det måste kännas 100% fantastiskt för att vara värt den psykiska påfrestning som au pair arbetet faktiskt innebär. Jag känner mig avundsjuk på alla mina kompisar på facebook som jobbar som au pairer och lägger upp saker kring hur bra de trivs osv. Känner de också 50/50 men biter ihop ändå? Är jag svagare än dem? Nej. Jag hade jävligt otur helt enkelt och så här i efterhand känner jag mig nästan stolt för att jag hade stake nog att ta mig ur en situation som jag inte mådde bra av. Det hade jag absolut inte klarat av för några år sedan.
Hur som helst - långt inlägg! - nu är nästa steg att försöka skapa mig ett vuxet och självständigt liv här i Muppsala istället. Hur lätt det nu blir medan man fortfarande bor hemma och inte pluggar eller jobbar... Men men, det löser sig fan! Om ni har läst hela inlägget - puss på er gullrumpor!
måndag 21 oktober 2013
måndag 26 augusti 2013
Uppdatering av läget!
Hallihallå! Här kommer en uppdatering av läget här nere i Schweiz!
Sedan jag sist skrev så har en hel del hänt, så ska försöka sammanfatta allt relativt kort.
Sedan jag sist skrev så har en hel del hänt, så ska försöka sammanfatta allt relativt kort.
- Jag och lillemannen har besökt en barnsånggrupp som Svenska kyrkan håller i. Det blev inte så mycket sång, eftersom vi endast var fyra stycken vuxna och barnen hellre ville leka, men det var väldigt roligt att komma ut och träffa människor!
- Jag och min värdfamilj gjorde en dagsutflykt till Tyskland. 45 minuter så var vi i en liten mysig tysk stad där vi handlade lite och käkade god, men en aning överpepprad spätzle.
- Jag har varit och träffat min värdmammas familj. Alla var supertrevliga och fick mig att känna mig väldigt välkommen!
- Jag har börjat gå ut med lilleman och hunden samtidigt. Låter kanske inte som ett speciellt ansträngande jobb, men när hunden får syn på en katt eller en annan hund, då blir det en dragkamp som heter duga!
- Jag har gått på min första språklektion! Vi är sex personer i gruppen, alla förutom jag är över 30. En väldigt blandad skara, men ack så trevliga människor! Läraren var jättetrevlig och bra och jag lärde mig faktiskt nya saker redan första gången.
- Jag har gått på zoo i spöregnet och myst under ett paraply. Jag har även suttit vid sjön och sjungit med lite för högt till klyschiga låtar såsom "I don't want to miss a thing" med Aerosmith. Jag har haft det så där härligt, pirrigt, avslappnat och galet mysigt helt enkelt.
- Jag har bokat in en två veckor lång vistelse i Sverige eftersom min värdmamma har fått två veckor ledigt i september. Så den 14:e september bär det av hemåt och den 1:a oktober är jag tillbaka.
- Jag har ÄNTLIGEN fått mitt uppehållstillstånd, så nu börjar den krångliga processen med att skaffa mobilabonnemang. Försökte häromdagen, men de ville få mig att betala en deposition på 300 franc, vilket motsvarar 2100 kr, så det kändes lite jobbigt...
Ikväll så är det den första au pair träffen inne i Zürich, så det ska bli spännande! Nu ska jag läsa lite i "Game of Thrones" innan jag ska dammsuga och sedan ska jag och lilleman kanske bege oss till Baden för att leka med Linda och hennes barn. Här kommer lite bilder!
Nöjd tjej i Tyskland med spätzle.
Jag och lilleman bakade cupcakes en eftermiddag.
En dålig panoramabild över Zürich en kväll vid sjön.
Paket hemifrån! Innehöll svenskt godis, en stegräknare och en tidning.
En vanlig arbetsdag innehållande en 40 min promenad.
Pingviner är allt bra lustiga.
Sjukt konstig fågel! Den såg inte ens verklig ut.
Bild från långpromenaden hela familjen tog igår.
Tydligen är schweiziska familjer alltid ute och promenerar/sportar på söndagar.
Tydligen är schweiziska familjer alltid ute och promenerar/sportar på söndagar.
Från förmiddagens äventyr. Kossor, en hund som drog åt alla håll och kanter, en lilleman som ville bli buren vilket resulterade i skitiga byxor. Kobajs överallt! En timme och 2,9 km. Inte går det fort inte!
tisdag 13 augusti 2013
Kontaktnät och pirr i magen...
Innan jag kom ner hit oroade jag mig rätt mycket inför att skapa ett kontaktnät. Jag var livrädd för att sitta ensam hemma varje helg och inte ha någon att umgås med. Nu, sisådär 2 veckor efter jag kom hit, har jag redan ett utbrett kontaktnät. Via Svenska Kyrkans au pair grupp har jag hittat flera nya vänner som jag verkligen trivs med. Vi har träffats två måndagar nu och besökt Starbucks och snackat en massa. Så himla skönt att höra att man inte är den enda som har hemlängtan eller behöver komma ut från huset ibland! Jag och Frida bor även rätt så nära varandra, så vi har blivit tågkompisar vilket är jätteroligt :)
Sist jag skrev så nämnde jag att jag skulle träffa en kille som jag hade chattat med innan jag kom hit.
Vi hade bestämt att vi skulle bada. Jepp... bada på den första "dejten". Är galet stolt att jag vågade visa mig i badkläder första gången vi träffades, haha! Så här i efterhand var det sååååå värt det, eftersom det ju innebar att jag fick se honom i badbyxor, hehe... I början var det lite stelt. Jag var sjukt nervös och då blir det ännu svårare, nästan rent omöjligt, att kommunicera fritt på tyska! Vi hade inte någon tur med vädret heller. Det var molnigt och småregnade, men vi härdade ut i vattnet ändå. Underbar som han var (är) så försökte han hela tiden att ställa frågor, småknuffas lite lekfullt osv. medan jag var stel som en okokt spagetti. Jag förstod hans skämt, men kunde inte säga något vettigt tillbaka liksom.
Jag ville knuffas tillbaka och busa, ja, okej, jag ville i allmänhet bara ta på hans supervältränade kropp, haha!, men kroppen vägrade lyda.
Vid lunchen hade det lyckats bli en aningen mer avslappnat och vi hade det riktigt trevligt. Efter lunchen tröttnade vi på det dåliga vädret och tog spårvagnen in till stan för att gå på Starbucks. För er som är intresserade: ja, jag var väldigt medveten om att våra ben rörde vid varandra och ja, hela jag blev varm när han på skoj nöp mig i knät. Töntigt? En aning. Galet mysigt? OH JA!
Vi köpte varsin dricka på Starbucks och satte oss på en bänk. Vi småpratade lite och sedan lärde jag honom att säga fula ord på svenska. Jepp, otroligt omoget men sååå roligt! Lärde honom även att räkna till hundra och jag fick mig ett väldigt gott skratt åt hans tappra försök att uttala "sjuttiosju". Han fick absolut inte till sj-ljudet, hur mycket han än försökte.
Medan vi satt där så sprack himlen upp och vi bestämde oss för att gå och bada igen. Väl i vattnet så insåg vi att det skulle vara så mycket enklare att prata på engelska och herregud vad vi började babbla då. Från att ha sagt någon enstaka mening kändes det som att jag aldrig hade munnen stängd längre. När språkproblemet fixades så började kroppen lyda igen och ÄNTLIGEN kunde jag röra vid honom. Haha, nu ska jag inte gå in på några detaljer här, men oj oj oj, den här mannen är så snygg att jag inte vet vad jag ska ta mig till! Mitt när vi höll på och busade i vattnet så kom den första kyssen. Eller det kanske var mer av en puss, men den var perfekt. Herremingud, tror aldrig jag har blivit så fnittrig och bubblig av en första puss!
När jag trodde att han inte kunde göra mer för att vinna min uppmärksamhet, så börjar han leka med en liten tjej som också badade. Han var huuuur gullig som helst och jag ville helst bara skrika: "DU ÄR SÅ SÖT ATT JAG KOMMER ÄTA UPP DIG!" och andra saker som är för snuskiga för att skriva här, höhö... Efter det gick vi upp och la oss på gräset och han fick för sig att vi skulle träna. Jag lyckades göra en halv riktig armhävning och fyra stycken tjejarmhävningar. Han gjorde... några fler än mig.
Var även tvungen att testa klassikern att sitta på hans rygg medan han gjorde armhävningar, vilket han klarade galant (!!).
Vi pratade och satt så nära varandra vi kunde komma. Jag lutade mig mot hans axel, kliade honom på ryggen och förundrades över hur mjuk hud han hade. Tiden gick alldeles för fort och helt plötsligt var det dags att skiljas åt. Han åkte till Frankrike dagen därpå och kom hem igår. Imorgon förmiddag ska vi träffas igen. Den här gången tänker jag inte slösa någon som helst tid på att vara stel och nervös, varenda minut ska tas tillvara på och jag ska röra honom så mycket att jag ska vara trött på det när vi måste skiljas åt, även fast jag vet att det aldrig kommer att hända. Jag har aldrig riktigt trott på kärlek vid första ögonkastet, men känner att jag kanske är på väg att ändra uppfattning...
Sist jag skrev så nämnde jag att jag skulle träffa en kille som jag hade chattat med innan jag kom hit.
Vi hade bestämt att vi skulle bada. Jepp... bada på den första "dejten". Är galet stolt att jag vågade visa mig i badkläder första gången vi träffades, haha! Så här i efterhand var det sååååå värt det, eftersom det ju innebar att jag fick se honom i badbyxor, hehe... I början var det lite stelt. Jag var sjukt nervös och då blir det ännu svårare, nästan rent omöjligt, att kommunicera fritt på tyska! Vi hade inte någon tur med vädret heller. Det var molnigt och småregnade, men vi härdade ut i vattnet ändå. Underbar som han var (är) så försökte han hela tiden att ställa frågor, småknuffas lite lekfullt osv. medan jag var stel som en okokt spagetti. Jag förstod hans skämt, men kunde inte säga något vettigt tillbaka liksom.
Jag ville knuffas tillbaka och busa, ja, okej, jag ville i allmänhet bara ta på hans supervältränade kropp, haha!, men kroppen vägrade lyda.
Vid lunchen hade det lyckats bli en aningen mer avslappnat och vi hade det riktigt trevligt. Efter lunchen tröttnade vi på det dåliga vädret och tog spårvagnen in till stan för att gå på Starbucks. För er som är intresserade: ja, jag var väldigt medveten om att våra ben rörde vid varandra och ja, hela jag blev varm när han på skoj nöp mig i knät. Töntigt? En aning. Galet mysigt? OH JA!
Vi köpte varsin dricka på Starbucks och satte oss på en bänk. Vi småpratade lite och sedan lärde jag honom att säga fula ord på svenska. Jepp, otroligt omoget men sååå roligt! Lärde honom även att räkna till hundra och jag fick mig ett väldigt gott skratt åt hans tappra försök att uttala "sjuttiosju". Han fick absolut inte till sj-ljudet, hur mycket han än försökte.
Medan vi satt där så sprack himlen upp och vi bestämde oss för att gå och bada igen. Väl i vattnet så insåg vi att det skulle vara så mycket enklare att prata på engelska och herregud vad vi började babbla då. Från att ha sagt någon enstaka mening kändes det som att jag aldrig hade munnen stängd längre. När språkproblemet fixades så började kroppen lyda igen och ÄNTLIGEN kunde jag röra vid honom. Haha, nu ska jag inte gå in på några detaljer här, men oj oj oj, den här mannen är så snygg att jag inte vet vad jag ska ta mig till! Mitt när vi höll på och busade i vattnet så kom den första kyssen. Eller det kanske var mer av en puss, men den var perfekt. Herremingud, tror aldrig jag har blivit så fnittrig och bubblig av en första puss!
När jag trodde att han inte kunde göra mer för att vinna min uppmärksamhet, så börjar han leka med en liten tjej som också badade. Han var huuuur gullig som helst och jag ville helst bara skrika: "DU ÄR SÅ SÖT ATT JAG KOMMER ÄTA UPP DIG!" och andra saker som är för snuskiga för att skriva här, höhö... Efter det gick vi upp och la oss på gräset och han fick för sig att vi skulle träna. Jag lyckades göra en halv riktig armhävning och fyra stycken tjejarmhävningar. Han gjorde... några fler än mig.
Var även tvungen att testa klassikern att sitta på hans rygg medan han gjorde armhävningar, vilket han klarade galant (!!).
Vi pratade och satt så nära varandra vi kunde komma. Jag lutade mig mot hans axel, kliade honom på ryggen och förundrades över hur mjuk hud han hade. Tiden gick alldeles för fort och helt plötsligt var det dags att skiljas åt. Han åkte till Frankrike dagen därpå och kom hem igår. Imorgon förmiddag ska vi träffas igen. Den här gången tänker jag inte slösa någon som helst tid på att vara stel och nervös, varenda minut ska tas tillvara på och jag ska röra honom så mycket att jag ska vara trött på det när vi måste skiljas åt, även fast jag vet att det aldrig kommer att hända. Jag har aldrig riktigt trott på kärlek vid första ögonkastet, men känner att jag kanske är på väg att ändra uppfattning...
Bilder från igår kväll då vi träffades ett gäng au pairer i Zürich.
Zürich är seriöst en så fin stad, speciellt kring sjön.
Zürich är seriöst en så fin stad, speciellt kring sjön.
Random bilder!
Här kommer några random bilder från veckan som har varit!
Lilleman och jag gjorde en utflykt till Baden där utsikten var awesome.
Vi åt glass. Vissa mer kladdigt än andra...
Chill på balkongen i eftermiddags medan lillemannen sov.
Från morgonens skogspromenad.
Antingen har jag blivit riktigt klumpig sen jag kom hit,
eller så har jag umgåtts med en väldigt ivrig och busig labrador...
eller så har jag umgåtts med en väldigt ivrig och busig labrador...
Taggad och självsäker tjej till vänster som är på väg till busshållplatsen
för att åka buss med lilleman själv för första gången någonsin.
Inte lika kaxig tjej till höger efter att, PRECIS när bussen kom, ha insett att hon
för att åka buss med lilleman själv för första gången någonsin.
Inte lika kaxig tjej till höger efter att, PRECIS när bussen kom, ha insett att hon
glömt handväskan hemma. Det var bara att vända på barnvagnen och knalla hem igen...
Nostalgitripp
I söndags så åkte min värdfamilj på utflykt till Schwarzwald i södra Tyskland, men eftersom jag kom hem så sent från Street Parade, valde jag att ta sovmorgon istället. Jag sov till ungefär 11 och vid 13 insåg jag att jag var tvungen att hitta på något eftersom jag kände av en släng hemlängtan och då är det aldrig bra att vara ensam. På ungefär 10 minuter bestämdes det att jag skulle åka och besöka min gamla värdfamilj från förra årets skolutbyte. Eftersom det var söndag så gick det otroligt långsamt och 1,5 h senare var jag äntligen framme i Wohlen. Det var hur mysigt som helst att träffa alla igen och lillebrorsan hade nästan vuxit om mig och hade gått igenom målbrottet. Det sved lite när jag tänkte på min egen lillebror och hur mycket jag kommer att missa av hans utveckling under det här året.
Tack gode gud för Skype!
Vi chillade mest i soffan, pratade och tittade på TV. Sedan insåg jag att det skulle ta mig 2 h och fyra byten att komma hem, vilket innebar att jag senast behövde åka vid 19. Här i Schweiz äter man alltid senare än i Sverige, så normal middagstid är runt 18.30, vilket skulle bli lite tajt. Snälla som de är erbjöd de mig skjuts hem istället och resan tog då endast 30 minuter.
Det var riktigt nostalgiskt att komma tillbaka till staden där "allt började". Fånlog när jag klev av tåget i Wohlen och såg spåret där jag och min tyskagrupp klev av för nästan exakt ett år sedan. Allt kändes så himla bekant och hemtrevligt, trots att vi endast spenderade 1 vecka där.
Hur som helst, en riktigt bra söndag blev det och hemlängtan glömdes bort totalt :)
Stella och jag tog en långpromenad på kvällen.
Tack gode gud för Skype!
Vi chillade mest i soffan, pratade och tittade på TV. Sedan insåg jag att det skulle ta mig 2 h och fyra byten att komma hem, vilket innebar att jag senast behövde åka vid 19. Här i Schweiz äter man alltid senare än i Sverige, så normal middagstid är runt 18.30, vilket skulle bli lite tajt. Snälla som de är erbjöd de mig skjuts hem istället och resan tog då endast 30 minuter.
Det var riktigt nostalgiskt att komma tillbaka till staden där "allt började". Fånlog när jag klev av tåget i Wohlen och såg spåret där jag och min tyskagrupp klev av för nästan exakt ett år sedan. Allt kändes så himla bekant och hemtrevligt, trots att vi endast spenderade 1 vecka där.
Hur som helst, en riktigt bra söndag blev det och hemlängtan glömdes bort totalt :)
På tåget mot Wohlen.
Min present (ljuslyktan) hängde fortfarande kvar :D
Så himla fint väder när de skjutsade hem mig!
Stella och jag tog en långpromenad på kvällen.
Street Parade 2013
Hallihallå! Exakt en vecka sedan jag skrev här sist och mycket har hänt sedan dess!
Tänkte dela upp veckan i olika inlägg så det blir mer överskådligt :)
I lördags så var jag och två andra svenska au pairer - Frida och Emelie - på Street Parade. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Street Parade, för det är liksom inte samma sak som Pride, men är ändå väldigt likt. Officiellt är Street Parade en technofestival, men vi fann människorna betydligt mer underhållande än musiken som spelades. De flesta tjejerna hade så lite kläder på sig som möjligt och majoriteten av besökarna var utklädda eller uppklädda något helt otroligt. Såklart dracks det en hel del alkohol under dagen, så vi bokstavligen vadade fram genom ett hav av tillplattade ölburkar och glaskross. Vi såg så himla mycket konstigt, dräggigt och underhållande folk att det inte är sant. Vad som vi såg utanför damtoaletten vill vi helst glömma, men även det var en upplevelse i sig självt, haha! Enligt den officiella hemsidan hade festivalen 950 000 besökare, vilket man verkligen kände av när man försökte armbåga sig fram bland folkmassorna. En sträcka som i normala fall tar 10 minuter att gå tog ungefär 45 minuter i lördags.
Vi kom in till Zürich vid 17 och Frida och jag tog 00.30 tåget hem tror jag. Jag har ALDRIG varit med om att ett tåg har blivit fullsatt, men i lördags var det knökfullt. Alla sittplatser var upptagna och folk stod som packade sillar i gången. En snubbe lade sig till och med på bagagehyllan, haha!
För att sammanfatta Street Parade så var det absolut en upplevelse! Jag är riktigt glad att jag gick dit eftersom det var så himla trevligt sällskap och det var också roligt att komma ut och se någonting nytt!
Skulle jag vilja göra om det varje helg - aldrig i livet ;)
Tänkte dela upp veckan i olika inlägg så det blir mer överskådligt :)
I lördags så var jag och två andra svenska au pairer - Frida och Emelie - på Street Parade. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Street Parade, för det är liksom inte samma sak som Pride, men är ändå väldigt likt. Officiellt är Street Parade en technofestival, men vi fann människorna betydligt mer underhållande än musiken som spelades. De flesta tjejerna hade så lite kläder på sig som möjligt och majoriteten av besökarna var utklädda eller uppklädda något helt otroligt. Såklart dracks det en hel del alkohol under dagen, så vi bokstavligen vadade fram genom ett hav av tillplattade ölburkar och glaskross. Vi såg så himla mycket konstigt, dräggigt och underhållande folk att det inte är sant. Vad som vi såg utanför damtoaletten vill vi helst glömma, men även det var en upplevelse i sig självt, haha! Enligt den officiella hemsidan hade festivalen 950 000 besökare, vilket man verkligen kände av när man försökte armbåga sig fram bland folkmassorna. En sträcka som i normala fall tar 10 minuter att gå tog ungefär 45 minuter i lördags.
Vi kom in till Zürich vid 17 och Frida och jag tog 00.30 tåget hem tror jag. Jag har ALDRIG varit med om att ett tåg har blivit fullsatt, men i lördags var det knökfullt. Alla sittplatser var upptagna och folk stod som packade sillar i gången. En snubbe lade sig till och med på bagagehyllan, haha!
För att sammanfatta Street Parade så var det absolut en upplevelse! Jag är riktigt glad att jag gick dit eftersom det var så himla trevligt sällskap och det var också roligt att komma ut och se någonting nytt!
Skulle jag vilja göra om det varje helg - aldrig i livet ;)
Det var perfekt väder när jag knallade till tågstationen!
Massa folk.
En av många "Love Mobiles" - paradvagnar med massa dansande folk.
Massa folk och lite ambulanser, haha...
Det var många människor som fick för sig att klättra upp på trafikstolparna.
Kvällens middag införskaffades i ett av alla olika matstånden.
Paaaarty!
Trångt som satan - men nice!
Tåget var KAOZ!
tisdag 6 augusti 2013
Muuuuuu...
Hejsan hoppsan! Sitter på balkongen i den nästan tropiska värmen (Hehe 27 grader...), dricker iskallt vatten och läser lite ur "Svärdets makt". Lilleman har nyligen gått och lagt sig så har ungefär två timmar egentid framför mig - gött! Stella är ute och går med kvinnan som gick ut henne innan jag kom hit. Hon ska fortsätta att gå ut med henne i ungefär 2 veckor, så jag hinner lära känna lillemannens dagsrytm ordentligt innan vi slänger in en 1h promenad med en hund som får fnatt varje gång hon ser en katt, vilket är ungefär var femte meter... Jag och min värdpappa var ute och gick med henne en sväng igår kväll runt halv nio tiden. Det var väldigt behagligt ute då temperaturen hade sjunkit lite och solen inte brände längre. Stellas lycka när hon fick springa fritt på en äng var helt underbar. Öronen och tungan bara fladdrade och hon sprang jättefort. Jag fick hålla kopplet ett tag och det gick bra, men kände att det kommer att krävas lite ensamtid med Stella för att kunna hantera både henne och en barnvagn med lilleman i på samma gång.
Igår hade jag hemlängtan för första gången sedan jag kom hit. Eller inte direkt hemlängtan, utan det var bara så konstigt att "inse" att jag faktiskt ska vara här i ett helt år. Det är inte någon två veckors semester som jag kommer att åka hem ifrån. Det här är mitt hem nu. Självklart är det tufft att veta att jag inte kommer kunna krama mina föräldrar och lillebror så ofta jag vill eller hänga med mina kompisar där hemma, men det var jag från början rätt inställd på. Har intalat mig själv ända sedan februari när vi bestämde att jag skulle komma hit, att det är exakt samma sak som att flytta till t.ex. Lund och plugga. Och då skulle jag även vara borta mer än ett år. Det jag tror är jobbigast för tillfället, är att jag inte har "ett eget liv" här ännu. Jag har bara umgåtts med min värdfamilj sedan i torsdags och bara varit utanför byn två gånger. Inte för att jag hade världens mest aktiva sociala liv hemma i Uppsala heller, men det existerade ju i alla fall. Om två veckor börjar min språkkurs, så då kommer jag förhoppningsvis lära känna kompisar där. Sedan, ju längre in i augusti vi kommer, så kommer massa svenska au pairer komma tillbaka hit och au pair mötena i Svenska Kyrkan sätter igång igen. Tills dess får jag se till att underhålla mig själv på bästa vis på egen hand.
Dock har jag haft sådan tur att jag redan ikväll ska träffa två svenska au pair tjejer som jobbar här nere. En av dem bor i Baden, som ligger ungefär 15 min här ifrån med buss, så hoppas verkligen att det klickar med henne så att vi kanske kan umgås. Imorgon och på torsdag är jag ledig. Imorgon ska jag träffa en kille som jag har pratat med rätt länge innan jag flyttade hit, så det ska bli trevligt att äntligen träffas. På torsdag tänkte jag kanske ta en sväng till IKEA eller besöka ett shopping center som ligger en bit bort. Dessutom ska jag, om det är okej för min värdmamma, sova lite längre på morgonen. Haha, att gå upp vid 06.30, även om man bor på jobbet, är rätt tufft, i alla fall var det det igår och idag, men det kanske blir lättare (Speciellt om jag går och lägger mig lite tidigare...).
Nu till det som rubriken syftar på: jag och lilleman har varit och hälsat på några kor! Det ligger en bondgård ungefär fem-tio minuter här ifrån som vi knallade iväg till. Lilleman var rätt rädd för korna, medan jag tyckte dem var hysteriskt roliga! Kotungor kan vara det roligaste och läskigaste jag känt på i hela mitt liv. Sträva som sandpapper, långa och flinka - jätteläbbigt! Vi träffade också en liten söt katt och jag dog sötdöden när jag såg att kalvarna hade små hus som de bodde i, haha!
Igår hade jag hemlängtan för första gången sedan jag kom hit. Eller inte direkt hemlängtan, utan det var bara så konstigt att "inse" att jag faktiskt ska vara här i ett helt år. Det är inte någon två veckors semester som jag kommer att åka hem ifrån. Det här är mitt hem nu. Självklart är det tufft att veta att jag inte kommer kunna krama mina föräldrar och lillebror så ofta jag vill eller hänga med mina kompisar där hemma, men det var jag från början rätt inställd på. Har intalat mig själv ända sedan februari när vi bestämde att jag skulle komma hit, att det är exakt samma sak som att flytta till t.ex. Lund och plugga. Och då skulle jag även vara borta mer än ett år. Det jag tror är jobbigast för tillfället, är att jag inte har "ett eget liv" här ännu. Jag har bara umgåtts med min värdfamilj sedan i torsdags och bara varit utanför byn två gånger. Inte för att jag hade världens mest aktiva sociala liv hemma i Uppsala heller, men det existerade ju i alla fall. Om två veckor börjar min språkkurs, så då kommer jag förhoppningsvis lära känna kompisar där. Sedan, ju längre in i augusti vi kommer, så kommer massa svenska au pairer komma tillbaka hit och au pair mötena i Svenska Kyrkan sätter igång igen. Tills dess får jag se till att underhålla mig själv på bästa vis på egen hand.
Dock har jag haft sådan tur att jag redan ikväll ska träffa två svenska au pair tjejer som jobbar här nere. En av dem bor i Baden, som ligger ungefär 15 min här ifrån med buss, så hoppas verkligen att det klickar med henne så att vi kanske kan umgås. Imorgon och på torsdag är jag ledig. Imorgon ska jag träffa en kille som jag har pratat med rätt länge innan jag flyttade hit, så det ska bli trevligt att äntligen träffas. På torsdag tänkte jag kanske ta en sväng till IKEA eller besöka ett shopping center som ligger en bit bort. Dessutom ska jag, om det är okej för min värdmamma, sova lite längre på morgonen. Haha, att gå upp vid 06.30, även om man bor på jobbet, är rätt tufft, i alla fall var det det igår och idag, men det kanske blir lättare (Speciellt om jag går och lägger mig lite tidigare...).
Nu till det som rubriken syftar på: jag och lilleman har varit och hälsat på några kor! Det ligger en bondgård ungefär fem-tio minuter här ifrån som vi knallade iväg till. Lilleman var rätt rädd för korna, medan jag tyckte dem var hysteriskt roliga! Kotungor kan vara det roligaste och läskigaste jag känt på i hela mitt liv. Sträva som sandpapper, långa och flinka - jätteläbbigt! Vi träffade också en liten söt katt och jag dog sötdöden när jag såg att kalvarna hade små hus som de bodde i, haha!
Solen verkar aldrig sluta skina här i Schweiz!
Och kolla in kalvarnas små huuuus <3
Och kolla in kalvarnas små huuuus <3
Borsten på bilden till vänster är till för kossorna, haha!
Igår kväll när vi var ute med Stella så såg vi en ko som stod och "putsade" sig med borsten.
Hon njöt verkligen och det såg så himla roligt ut.
Igår kväll när vi var ute med Stella så såg vi en ko som stod och "putsade" sig med borsten.
Hon njöt verkligen och det såg så himla roligt ut.
Jepp, kolla in omgivningen ca fem minuter från vårt hus.
Det ligger en vingård precis vid bondgården, så hela slätten var full av vinrankor.
Det ligger en vingård precis vid bondgården, så hela slätten var full av vinrankor.
Hitills så påminner mig allt detta om Gran Canaria, pågrund av värmen
och att husen ser ungefär ut som de gör där.
och att husen ser ungefär ut som de gör där.
måndag 5 augusti 2013
Greetings from Würenlos!
Hallihallå där ute i cybervärlden! Jag rapporterar från mitt, sedan fem dagar tillbaka, nya hemland - Schweiz! Tänkte lägga upp det "blogginlägg" jag skrev första dagen, men då jag först fick internet i förrigår så har det inte kunnat publicerats. So here we go:
"Så var jag då äntligen här. I mitt nya rum, i min nya lägenhet, i min nya stad och i mitt nya land. Första intrycket? JAG ÄLSKAR DET! Vet knappast hur jag ska uttrycka mig över hur fint allting är och hur glad jag är för att jag fick komma till just den här familjen. Allt är tamefan perfekt! Bortsett från att AirBerlin lyckades slarva bort praktiskt taget alla resenärers bagage. Mina två väskor, som praktiskt taget innehåller mitt liv, står förmodligen någonstans i Berlin för tillfället. Detta är ju såklart en aning irriterande, men inget kan förstöra min glädje just nu. Mitt rum – åh mitt rum! Hade sparat ihop lite pengar för att köpa inredning till rummet, men fasiken, jag känner inget behov överhuvudtaget att fixa till något! Mina värdföräldrar måste vara synska eller bara ha väldigt bra smak, för jag fullkomligt älskar allt i mitt rum. En garderob som typ är större än den jag har hemma, en byrå, ett skrivbord + skrivbordstillbehör, en bokhylla, en säng (Med typ det skönaste täcket jag någonsin upplevt…). Dessutom har jag en egen TV och DVD, något som jag inte ens hade kunnat drömma om att de skulle fixa åt mig. Allt går i blått och vitt och jag har även stora fönster som går från golv till tak med varsin dörr som man kan öppna till en liten fransk balkong. Med andra ord – ett rent himmelrike! Jag hade även tänkt köpa handdukar osv. till badrummet, men även det har de gett mig. Till och med exakt de handdukar som jag hade tänkt köpa. Nej, alltså, jag vet inte hur jag ska beskriva allt det här. Det är 100000000 ggr över förväntan och jag vill typ hoppa jämfota av glädje. Men istället tänker jag lägga mig och ta en liten power nap, eftersom jag gick upp vid fyra imorse. När min värdpappa kommer på lördag så kommer jag få internet, så då åker det här blogginlägget upp tillsammans med bilder på mitt rum! Tjingeling!"
Jepp, och det har bara blivit bättre och bättre! Svensk som jag är ska jag dock såklart "klaga" på vädret. Det har varit över 30 grader alla dagar förutom igår då det var oväder på förmiddagen och runt 28 på eftermiddagen. De dagar då det har varit över 30 grader, har jag svettats som en gris. Det fläktade överhuvudtaget ingenting och jag ville bara stoppa huvudet i en hink med vatten. Men att kunna äta alla måltider ute på balkongen (Som är enorm!) och att kunna åka och bada som vi gjorde igår eftermiddags, det kan jag absolut inte klaga på!
Klockan är nu 07:00 och jag är alldeles nyvaken. Första arbetsdagen, woop woop! Sitter i sängen under mitt mysiga täcke och kollar på Stella som sover på min matta. Tänkte titta på "House" tills lillemannen vaknar och det blir full rulle fram till 11 då han ska sova igen. Här kommer lite bilder!
"Så var jag då äntligen här. I mitt nya rum, i min nya lägenhet, i min nya stad och i mitt nya land. Första intrycket? JAG ÄLSKAR DET! Vet knappast hur jag ska uttrycka mig över hur fint allting är och hur glad jag är för att jag fick komma till just den här familjen. Allt är tamefan perfekt! Bortsett från att AirBerlin lyckades slarva bort praktiskt taget alla resenärers bagage. Mina två väskor, som praktiskt taget innehåller mitt liv, står förmodligen någonstans i Berlin för tillfället. Detta är ju såklart en aning irriterande, men inget kan förstöra min glädje just nu. Mitt rum – åh mitt rum! Hade sparat ihop lite pengar för att köpa inredning till rummet, men fasiken, jag känner inget behov överhuvudtaget att fixa till något! Mina värdföräldrar måste vara synska eller bara ha väldigt bra smak, för jag fullkomligt älskar allt i mitt rum. En garderob som typ är större än den jag har hemma, en byrå, ett skrivbord + skrivbordstillbehör, en bokhylla, en säng (Med typ det skönaste täcket jag någonsin upplevt…). Dessutom har jag en egen TV och DVD, något som jag inte ens hade kunnat drömma om att de skulle fixa åt mig. Allt går i blått och vitt och jag har även stora fönster som går från golv till tak med varsin dörr som man kan öppna till en liten fransk balkong. Med andra ord – ett rent himmelrike! Jag hade även tänkt köpa handdukar osv. till badrummet, men även det har de gett mig. Till och med exakt de handdukar som jag hade tänkt köpa. Nej, alltså, jag vet inte hur jag ska beskriva allt det här. Det är 100000000 ggr över förväntan och jag vill typ hoppa jämfota av glädje. Men istället tänker jag lägga mig och ta en liten power nap, eftersom jag gick upp vid fyra imorse. När min värdpappa kommer på lördag så kommer jag få internet, så då åker det här blogginlägget upp tillsammans med bilder på mitt rum! Tjingeling!"
Jepp, och det har bara blivit bättre och bättre! Svensk som jag är ska jag dock såklart "klaga" på vädret. Det har varit över 30 grader alla dagar förutom igår då det var oväder på förmiddagen och runt 28 på eftermiddagen. De dagar då det har varit över 30 grader, har jag svettats som en gris. Det fläktade överhuvudtaget ingenting och jag ville bara stoppa huvudet i en hink med vatten. Men att kunna äta alla måltider ute på balkongen (Som är enorm!) och att kunna åka och bada som vi gjorde igår eftermiddags, det kan jag absolut inte klaga på!
Klockan är nu 07:00 och jag är alldeles nyvaken. Första arbetsdagen, woop woop! Sitter i sängen under mitt mysiga täcke och kollar på Stella som sover på min matta. Tänkte titta på "House" tills lillemannen vaknar och det blir full rulle fram till 11 då han ska sova igen. Här kommer lite bilder!
Taggad tjej kl 05:00 på Arlanda!
Mitt fina, fina rum!
Världens gosigaste och finaste Stella!
Chill vid Zürich-sjön! Kolla vilka söta badbyxor lillemannen hade!
onsdag 17 juli 2013
15 dagar kvar!
That's right - 15 dagar kvar tills jag byter hemland i ett år! Är så himla taggad, men mitt problem jag har för nuvarande är: hur i helsike packar man för ett halvår? För sommar, höst och vinter på en och samma gång! Är väl medveten om att det faktiskt finns tvättmaskiner, men just dilemmat att kläder för tre olika säsonger ska få plats på 23 kg känns oroande... Det är ju inte så att jag kan sätta mig och räkna dagar och sen säga exakt hur många par trosor jag måste ta med mig. Nä det är betydligt knepigare än så. Mitt mål för kvällen är att påbörja någon form av packlista.
Nu över till roligare saker: i måndags träffade jag familjen för första gången! De är för tillfället på semester i Sverige så vi bestämde oss för att träffas på Parken Zoo i Eskilstuna. Dagen började inte så bra dock. Vi kom iväg lite väl sent och med en lillebror och hans kompis i baksätet som var så dryga som bara 11-åriga pojkar kan vara hann jag bli rejält irriterad innan vi ens hade lämnat Uppsala. När vi väl kom till Eskilstuna var klockan redan 10.05 och vi hade bestämt att träffas vid ingången klockan 10.00. "Vilket bra första intryck!" tänkte jag surt men intalade mig att det ändå bara var fem minuter. Åh så fel jag hade! För då dök ett dilemma upp: GPS:en sa en väg och skyltarna sa en annan. Vi körde old school och litade på skyltarna, vilket ledde till att vi körde runt halva Eskilstuna innan vi 10:20 fick syn på skyltar till parken. När vi väl hade parkerat så tyckte vi att inte såg någon riktig stor entré och det var då vi insåg att vi hade parkerat på andra sidan av parken. Vilket innebar att vi var tvungna att gå en bra bit för att komma till entrén. Till slut kom vi ändå fram till den där förbaskade entrén och då var det så klart en enorm kö till biljettkassorna. Jag letade efter familjen och just som pappan ringde mig fick jag syn på dem. Människorna jag ska spendera ett helt år hos och den lilla blonda ängeln jag ska ta hand om. Åh, jag föll för honom så fort jag såg honom tulta fram över gräsmattan i sina hängselbyxor. Jag tycker att ALLA småbarn är sötast i världen, men den här lilla killen trumfar alla. Tror endast att mina egna barn kommer kunna sno förstaplatsen från honom. Jag tog ingen bild på honom och kommer inte lägga upp någon om jag inte får klartecken från föräldrarna, men lita på mig - så där riktigt ljusblont, nästan kritvitt hår och ljusblåa ögon och ett skratt som inte låter som ett bebisskratt utan ett riktigt fullvuxet asgarv vilket gör att jag smälter totalt. Det kommer att bli ett rent nöje att se efter honom.
Föräldrarna var hur snälla som helst och jag kände mig riktigt nöjd när jag faktiskt förstod ca 80% av schweizertyskan mamman pratade med lillen. Tvivlar dock på att jag någonsin kommer att kunna lära mig att uttala orden ordentligt, men att förstå dialekten är mer än tillräckligt för mig! Jag hade köpt en liten bil som man kunde skjuta iväg med hjälp av någon avfyrargrej som vi lekte med när vi väntade på lunchen och herregud, har aldrig hört en unge skratta så mycket! Det roligast var att han höll i bilen och då sköts själva avfyrargrejen iväg istället, vilket tydligen var helt hysteriskt roligt.
Det märks att han är schweizare förresten för lillemannens kondition var nästan bättre än mig trots att har levt 17 år mindre än vad jag har. Han knatade helt själv genom hela parken under ca 2 timmar och stannade lite då och då och filosoferade kring något han hittade på marken. Något som var väldigt intressant var all getbajs som fanns inne hos dem. "Kaka!" utropade han hela tiden. Och nej, inte kaka såsom i det svenska ordet för fikabröd, utan det uttalas snarare som "Kacka!" och betyder alltså bajs. Mamman frågade om jag var bekant med de olika utvecklingsfaserna hos barn, och jag svarade att "Ja, det är jag väl..." och då berättade hon att de just nu var inne i den anala fasen. Hahaha den där Freud alltså - sjuka teorier men de stämmer verkligen. Den anala fasen är den period som ett småbarn är intresserad av allt som har med kiss och bajs att göra. Det ska bli väldigt intressant, haha!
Dagen hade dock tre höjdpunkter:
1. Första gången lillemannen tog tag i min utsträckta hand och drog iväg med mig. Mwihp! <3
2. När mamman berättade att de hade visat honom mitt tackkort från studenten och han hade sagt "Nanna!" Mitt hjärta smälte på tre sekunder och jag ville bara pussa på lillen.
3. När lillemannen ramlade av en tigerstaty och slog sig.
Okej, punkt tre låter rätt hemsk, men jag ska förklara varför den inte är det! Först fick jag panik eftersom jag direkt såg att det här inte var en sådan gång man kan säga "Upp och hoppa!" och ungen reser på sig och knallar vidare. Tårarna hade redan bildats och det välkända skriket kom tre sekunder senare. Jag kände pressen att prestera eftersom föräldrarna stod lite längre bort och tittade på oss. Det var nu jag hade chansen att bevisa att jag faktiskt är kapabel att ta hand om deras barn. Snabbt fick jag upp honom på min höft och försökte trösta. Men då drog han till med det ännu mera klassiska draget: "Det ljudlösa skriket". Ni vet när barn blir så ledsna/upprörda att de tar i så mycket att det till slut inte ens kommer ut något ljud och man tror att de ska sluta andas? Det är hemskt! När det ljudlösa skriket dyker upp så vill man inget hellre än att det högljudda vrålet ska komma tillbaka istället. Jag vaggade fram och tillbaka, torkade tårar och blåste på små händer. Kramade och hyssjade. Sen kom jag på att vi faktiskt var i en djupark, dvs. ett ställe med tusentals saker att distrahera en liten ledsen kille med.
"Titta på kissen, Lars! Ska vi kolla om vi ser kissen?!" Kissen i det här fallet var någon form av mini-tiger eller liknande och funkade perfekt som distraktion. Inom en minut tittade han förnöjt på kissen och enda spåret av fallet var de små tårarna som fortfarande fanns kvar på hans små runda kinder.
Jag gav mig själv en klapp på ryggen och kände mig väldigt stolt! :)
Framåt halv två började dock lillemannens ork att tryta och vi sa hejdå till varandra. Fick en kram av mamman innan vi skiljdes åt och allt kändes verkligen bara så himla bra. Allt känns fortfarande så himla bra. Det ska bli så himla kul att lära känna dem bättre och förhoppningsvis få bli en del av deras familj under det här året. Jag kunde inte ha hittat en bättre familj att påbörja mitt nya SKOLFRIA liv hos :)
Nej, nu ska jag ta tag i den där packlistan... Ska försöka fixa lite inlägg med bilder framöver, men det är svårt att hitta något roligt att fota, haha :)
Nu över till roligare saker: i måndags träffade jag familjen för första gången! De är för tillfället på semester i Sverige så vi bestämde oss för att träffas på Parken Zoo i Eskilstuna. Dagen började inte så bra dock. Vi kom iväg lite väl sent och med en lillebror och hans kompis i baksätet som var så dryga som bara 11-åriga pojkar kan vara hann jag bli rejält irriterad innan vi ens hade lämnat Uppsala. När vi väl kom till Eskilstuna var klockan redan 10.05 och vi hade bestämt att träffas vid ingången klockan 10.00. "Vilket bra första intryck!" tänkte jag surt men intalade mig att det ändå bara var fem minuter. Åh så fel jag hade! För då dök ett dilemma upp: GPS:en sa en väg och skyltarna sa en annan. Vi körde old school och litade på skyltarna, vilket ledde till att vi körde runt halva Eskilstuna innan vi 10:20 fick syn på skyltar till parken. När vi väl hade parkerat så tyckte vi att inte såg någon riktig stor entré och det var då vi insåg att vi hade parkerat på andra sidan av parken. Vilket innebar att vi var tvungna att gå en bra bit för att komma till entrén. Till slut kom vi ändå fram till den där förbaskade entrén och då var det så klart en enorm kö till biljettkassorna. Jag letade efter familjen och just som pappan ringde mig fick jag syn på dem. Människorna jag ska spendera ett helt år hos och den lilla blonda ängeln jag ska ta hand om. Åh, jag föll för honom så fort jag såg honom tulta fram över gräsmattan i sina hängselbyxor. Jag tycker att ALLA småbarn är sötast i världen, men den här lilla killen trumfar alla. Tror endast att mina egna barn kommer kunna sno förstaplatsen från honom. Jag tog ingen bild på honom och kommer inte lägga upp någon om jag inte får klartecken från föräldrarna, men lita på mig - så där riktigt ljusblont, nästan kritvitt hår och ljusblåa ögon och ett skratt som inte låter som ett bebisskratt utan ett riktigt fullvuxet asgarv vilket gör att jag smälter totalt. Det kommer att bli ett rent nöje att se efter honom.
Föräldrarna var hur snälla som helst och jag kände mig riktigt nöjd när jag faktiskt förstod ca 80% av schweizertyskan mamman pratade med lillen. Tvivlar dock på att jag någonsin kommer att kunna lära mig att uttala orden ordentligt, men att förstå dialekten är mer än tillräckligt för mig! Jag hade köpt en liten bil som man kunde skjuta iväg med hjälp av någon avfyrargrej som vi lekte med när vi väntade på lunchen och herregud, har aldrig hört en unge skratta så mycket! Det roligast var att han höll i bilen och då sköts själva avfyrargrejen iväg istället, vilket tydligen var helt hysteriskt roligt.
Det märks att han är schweizare förresten för lillemannens kondition var nästan bättre än mig trots att har levt 17 år mindre än vad jag har. Han knatade helt själv genom hela parken under ca 2 timmar och stannade lite då och då och filosoferade kring något han hittade på marken. Något som var väldigt intressant var all getbajs som fanns inne hos dem. "Kaka!" utropade han hela tiden. Och nej, inte kaka såsom i det svenska ordet för fikabröd, utan det uttalas snarare som "Kacka!" och betyder alltså bajs. Mamman frågade om jag var bekant med de olika utvecklingsfaserna hos barn, och jag svarade att "Ja, det är jag väl..." och då berättade hon att de just nu var inne i den anala fasen. Hahaha den där Freud alltså - sjuka teorier men de stämmer verkligen. Den anala fasen är den period som ett småbarn är intresserad av allt som har med kiss och bajs att göra. Det ska bli väldigt intressant, haha!
Dagen hade dock tre höjdpunkter:
1. Första gången lillemannen tog tag i min utsträckta hand och drog iväg med mig. Mwihp! <3
2. När mamman berättade att de hade visat honom mitt tackkort från studenten och han hade sagt "Nanna!" Mitt hjärta smälte på tre sekunder och jag ville bara pussa på lillen.
3. När lillemannen ramlade av en tigerstaty och slog sig.
Okej, punkt tre låter rätt hemsk, men jag ska förklara varför den inte är det! Först fick jag panik eftersom jag direkt såg att det här inte var en sådan gång man kan säga "Upp och hoppa!" och ungen reser på sig och knallar vidare. Tårarna hade redan bildats och det välkända skriket kom tre sekunder senare. Jag kände pressen att prestera eftersom föräldrarna stod lite längre bort och tittade på oss. Det var nu jag hade chansen att bevisa att jag faktiskt är kapabel att ta hand om deras barn. Snabbt fick jag upp honom på min höft och försökte trösta. Men då drog han till med det ännu mera klassiska draget: "Det ljudlösa skriket". Ni vet när barn blir så ledsna/upprörda att de tar i så mycket att det till slut inte ens kommer ut något ljud och man tror att de ska sluta andas? Det är hemskt! När det ljudlösa skriket dyker upp så vill man inget hellre än att det högljudda vrålet ska komma tillbaka istället. Jag vaggade fram och tillbaka, torkade tårar och blåste på små händer. Kramade och hyssjade. Sen kom jag på att vi faktiskt var i en djupark, dvs. ett ställe med tusentals saker att distrahera en liten ledsen kille med.
"Titta på kissen, Lars! Ska vi kolla om vi ser kissen?!" Kissen i det här fallet var någon form av mini-tiger eller liknande och funkade perfekt som distraktion. Inom en minut tittade han förnöjt på kissen och enda spåret av fallet var de små tårarna som fortfarande fanns kvar på hans små runda kinder.
Jag gav mig själv en klapp på ryggen och kände mig väldigt stolt! :)
Framåt halv två började dock lillemannens ork att tryta och vi sa hejdå till varandra. Fick en kram av mamman innan vi skiljdes åt och allt kändes verkligen bara så himla bra. Allt känns fortfarande så himla bra. Det ska bli så himla kul att lära känna dem bättre och förhoppningsvis få bli en del av deras familj under det här året. Jag kunde inte ha hittat en bättre familj att påbörja mitt nya SKOLFRIA liv hos :)
Nej, nu ska jag ta tag i den där packlistan... Ska försöka fixa lite inlägg med bilder framöver, men det är svårt att hitta något roligt att fota, haha :)
tisdag 9 juli 2013
"Nämen, det var inte igår!"
Tjenare tjenare! Den här bloggen var ju verkligen väluppdaterad måste jag säga... Det är ju nästan så man kan tro att jag har övergett bloggandet helt och hållet?! Men nä, så är det inte! (Bara nästan...)
Min mycket sparsamma bloggaktivitet det senaste året har kretsat kring mitt projektarbete. Nu när jag har tagit studenten och fått betyg på arbetet (MVG - woop woop!) så kommer den bloggen att inte ha någon aktivitet överhuvudtaget. Men eftersom nya äventyr ligger framför mig och det ju är väldigt trevligt att dokumentera saker, så kände jag att det var dags att damma av min lilla hörna och börja uppdatera igen!
Vad är det då för äventyr som väntar? Jo, om ni har läst den lilla uppdaterade texten om mig här till höger så vet ni att jag den 1:a augusti flyttar till Schweiz för att arbeta som Au Pair i ett år.
Det ska bli sååååååå kul att det faktiskt krävs sju stycken å för att beskriva min glädje! Jag har hittat en helt underbar familj som jag verkligen tror att jag kommer trivas hos.
Pappan är svensk och mamman är schweizare men har lärt sig att prata svenska. De har en liten pojke, Lars, som fyller 2 år i september. De har även en gul labrador som heter Stella. Jag kommer bo i en by som heter Würenlos och ligger cirka 30 minuter utanför Zürich. Jag kommer se efter Lars och Stella tre dagar i veckan och läsa en tyskakurs på nivå C1 i Winterthur en gång per vecka.
Förutom att jobba och plugga ska jag försöka njuta av landet så mycket som möjligt! Min fina header är en bild från utbytet som jag gjorde för ungefär ett år sedan och är tagen uppe i Alperna i Schweiz. Jag måste verkligen ta mig dit igen! Sedan har jag också planer på att försöka besöka några av de närliggande länderna, eftersom jag nu befinner mig mitt i centrala Europa istället för typ Nordpolen.
En shoppingresa (Ja vadå, har ni aldrig hört talas om en sådan...?) till Berlin är mitt första mål!
Jag hoppas att jag kommer träffa massa roliga människor och skaffa vänner och erfarenheter för livet.
Planerna för när jag återvänder till Sverige sommaren 2014 är att börja plugga till sjuksköterska för att så småningom kunna utbilda mig till barnmorska. Känner mig jättetaggad på det för tillfället!
Nu ska jag ta mig an den enorma utmaningen kring att städa mitt rum ordentligt... På torsdag tar hela familjen tåget ner till Göteborg och spenderar två dygn där. På måndag nästa vecka, 15/7, ska vi ta oss upp till Eskilstuna och gå på Parken Zoo med inga mindre än min framtida familj och arbetsgivare som för tillfället är på semester i Sverige. Det ska verkligen bli superroligt!
Min mycket sparsamma bloggaktivitet det senaste året har kretsat kring mitt projektarbete. Nu när jag har tagit studenten och fått betyg på arbetet (MVG - woop woop!) så kommer den bloggen att inte ha någon aktivitet överhuvudtaget. Men eftersom nya äventyr ligger framför mig och det ju är väldigt trevligt att dokumentera saker, så kände jag att det var dags att damma av min lilla hörna och börja uppdatera igen!
Vad är det då för äventyr som väntar? Jo, om ni har läst den lilla uppdaterade texten om mig här till höger så vet ni att jag den 1:a augusti flyttar till Schweiz för att arbeta som Au Pair i ett år.
Det ska bli sååååååå kul att det faktiskt krävs sju stycken å för att beskriva min glädje! Jag har hittat en helt underbar familj som jag verkligen tror att jag kommer trivas hos.
Pappan är svensk och mamman är schweizare men har lärt sig att prata svenska. De har en liten pojke, Lars, som fyller 2 år i september. De har även en gul labrador som heter Stella. Jag kommer bo i en by som heter Würenlos och ligger cirka 30 minuter utanför Zürich. Jag kommer se efter Lars och Stella tre dagar i veckan och läsa en tyskakurs på nivå C1 i Winterthur en gång per vecka.
Förutom att jobba och plugga ska jag försöka njuta av landet så mycket som möjligt! Min fina header är en bild från utbytet som jag gjorde för ungefär ett år sedan och är tagen uppe i Alperna i Schweiz. Jag måste verkligen ta mig dit igen! Sedan har jag också planer på att försöka besöka några av de närliggande länderna, eftersom jag nu befinner mig mitt i centrala Europa istället för typ Nordpolen.
En shoppingresa (Ja vadå, har ni aldrig hört talas om en sådan...?) till Berlin är mitt första mål!
Jag hoppas att jag kommer träffa massa roliga människor och skaffa vänner och erfarenheter för livet.
Planerna för när jag återvänder till Sverige sommaren 2014 är att börja plugga till sjuksköterska för att så småningom kunna utbilda mig till barnmorska. Känner mig jättetaggad på det för tillfället!
Nu ska jag ta mig an den enorma utmaningen kring att städa mitt rum ordentligt... På torsdag tar hela familjen tåget ner till Göteborg och spenderar två dygn där. På måndag nästa vecka, 15/7, ska vi ta oss upp till Eskilstuna och gå på Parken Zoo med inga mindre än min framtida familj och arbetsgivare som för tillfället är på semester i Sverige. Det ska verkligen bli superroligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)