That's right - 15 dagar kvar tills jag byter hemland i ett år! Är så himla taggad, men mitt problem jag har för nuvarande är: hur i helsike packar man för ett halvår? För sommar, höst och vinter på en och samma gång! Är väl medveten om att det faktiskt finns tvättmaskiner, men just dilemmat att kläder för tre olika säsonger ska få plats på 23 kg känns oroande... Det är ju inte så att jag kan sätta mig och räkna dagar och sen säga exakt hur många par trosor jag måste ta med mig. Nä det är betydligt knepigare än så. Mitt mål för kvällen är att påbörja någon form av packlista.
Nu över till roligare saker: i måndags träffade jag familjen för första gången! De är för tillfället på semester i Sverige så vi bestämde oss för att träffas på Parken Zoo i Eskilstuna. Dagen började inte så bra dock. Vi kom iväg lite väl sent och med en lillebror och hans kompis i baksätet som var så dryga som bara 11-åriga pojkar kan vara hann jag bli rejält irriterad innan vi ens hade lämnat Uppsala. När vi väl kom till Eskilstuna var klockan redan 10.05 och vi hade bestämt att träffas vid ingången klockan 10.00. "Vilket bra första intryck!" tänkte jag surt men intalade mig att det ändå bara var fem minuter. Åh så fel jag hade! För då dök ett dilemma upp: GPS:en sa en väg och skyltarna sa en annan. Vi körde old school och litade på skyltarna, vilket ledde till att vi körde runt halva Eskilstuna innan vi 10:20 fick syn på skyltar till parken. När vi väl hade parkerat så tyckte vi att inte såg någon riktig stor entré och det var då vi insåg att vi hade parkerat på andra sidan av parken. Vilket innebar att vi var tvungna att gå en bra bit för att komma till entrén. Till slut kom vi ändå fram till den där förbaskade entrén och då var det så klart en enorm kö till biljettkassorna. Jag letade efter familjen och just som pappan ringde mig fick jag syn på dem. Människorna jag ska spendera ett helt år hos och den lilla blonda ängeln jag ska ta hand om. Åh, jag föll för honom så fort jag såg honom tulta fram över gräsmattan i sina hängselbyxor. Jag tycker att ALLA småbarn är sötast i världen, men den här lilla killen trumfar alla. Tror endast att mina egna barn kommer kunna sno förstaplatsen från honom. Jag tog ingen bild på honom och kommer inte lägga upp någon om jag inte får klartecken från föräldrarna, men lita på mig - så där riktigt ljusblont, nästan kritvitt hår och ljusblåa ögon och ett skratt som inte låter som ett bebisskratt utan ett riktigt fullvuxet asgarv vilket gör att jag smälter totalt. Det kommer att bli ett rent nöje att se efter honom.
Föräldrarna var hur snälla som helst och jag kände mig riktigt nöjd när jag faktiskt förstod ca 80% av schweizertyskan mamman pratade med lillen. Tvivlar dock på att jag någonsin kommer att kunna lära mig att uttala orden ordentligt, men att förstå dialekten är mer än tillräckligt för mig! Jag hade köpt en liten bil som man kunde skjuta iväg med hjälp av någon avfyrargrej som vi lekte med när vi väntade på lunchen och herregud, har aldrig hört en unge skratta så mycket! Det roligast var att han höll i bilen och då sköts själva avfyrargrejen iväg istället, vilket tydligen var helt hysteriskt roligt.
Det märks att han är schweizare förresten för lillemannens kondition var nästan bättre än mig trots att har levt 17 år mindre än vad jag har. Han knatade helt själv genom hela parken under ca 2 timmar och stannade lite då och då och filosoferade kring något han hittade på marken. Något som var väldigt intressant var all getbajs som fanns inne hos dem. "Kaka!" utropade han hela tiden. Och nej, inte kaka såsom i det svenska ordet för fikabröd, utan det uttalas snarare som "Kacka!" och betyder alltså bajs. Mamman frågade om jag var bekant med de olika utvecklingsfaserna hos barn, och jag svarade att "Ja, det är jag väl..." och då berättade hon att de just nu var inne i den anala fasen. Hahaha den där Freud alltså - sjuka teorier men de stämmer verkligen. Den anala fasen är den period som ett småbarn är intresserad av allt som har med kiss och bajs att göra. Det ska bli väldigt intressant, haha!
Dagen hade dock tre höjdpunkter:
1. Första gången lillemannen tog tag i min utsträckta hand och drog iväg med mig. Mwihp! <3
2. När mamman berättade att de hade visat honom mitt tackkort från studenten och han hade sagt "Nanna!" Mitt hjärta smälte på tre sekunder och jag ville bara pussa på lillen.
3. När lillemannen ramlade av en tigerstaty och slog sig.
Okej, punkt tre låter rätt hemsk, men jag ska förklara varför den inte är det! Först fick jag panik eftersom jag direkt såg att det här inte var en sådan gång man kan säga "Upp och hoppa!" och ungen reser på sig och knallar vidare. Tårarna hade redan bildats och det välkända skriket kom tre sekunder senare. Jag kände pressen att prestera eftersom föräldrarna stod lite längre bort och tittade på oss. Det var nu jag hade chansen att bevisa att jag faktiskt är kapabel att ta hand om deras barn. Snabbt fick jag upp honom på min höft och försökte trösta. Men då drog han till med det ännu mera klassiska draget: "Det ljudlösa skriket". Ni vet när barn blir så ledsna/upprörda att de tar i så mycket att det till slut inte ens kommer ut något ljud och man tror att de ska sluta andas? Det är hemskt! När det ljudlösa skriket dyker upp så vill man inget hellre än att det högljudda vrålet ska komma tillbaka istället. Jag vaggade fram och tillbaka, torkade tårar och blåste på små händer. Kramade och hyssjade. Sen kom jag på att vi faktiskt var i en djupark, dvs. ett ställe med tusentals saker att distrahera en liten ledsen kille med.
"Titta på kissen, Lars! Ska vi kolla om vi ser kissen?!" Kissen i det här fallet var någon form av mini-tiger eller liknande och funkade perfekt som distraktion. Inom en minut tittade han förnöjt på kissen och enda spåret av fallet var de små tårarna som fortfarande fanns kvar på hans små runda kinder.
Jag gav mig själv en klapp på ryggen och kände mig väldigt stolt! :)
Framåt halv två började dock lillemannens ork att tryta och vi sa hejdå till varandra. Fick en kram av mamman innan vi skiljdes åt och allt kändes verkligen bara så himla bra. Allt känns fortfarande så himla bra. Det ska bli så himla kul att lära känna dem bättre och förhoppningsvis få bli en del av deras familj under det här året. Jag kunde inte ha hittat en bättre familj att påbörja mitt nya SKOLFRIA liv hos :)
Nej, nu ska jag ta tag i den där packlistan... Ska försöka fixa lite inlägg med bilder framöver, men det är svårt att hitta något roligt att fota, haha :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar