Tschentenalp

Eftersom vi vaknade upp till ännu en dag med strålande sol och endast två minusgrader, åkte vi upp till Tschentenalp för att åka kälke. Ja, här i Schweiz kan man alltså åka träkälke praktiskt taget sida vid sida om slalomåkarna - hur sjukt är inte det? Men för att ens komma upp till "kälkbacken" behöver man åka kabinbana. 
Jag vet inte hur stor nivåskillnaden är, men bergstoppen är 1950 meter över havet och det tog minst 5 minuter att komma upp dit. 5 minuter som känns som 30 när man är höjdrädd. Jag vågade dock titta hela vägen och svor tyst för mig själv varje gång vi åkte över en mast eftersom hela skiten gungar till då när man får extra fart. 

När vi väl kom upp och jag fick syn på utsikten så konstaterade jag att det var rätt så värt att vara rädd den där korta stunden. För någon som aldrig ens varit i svenska fjällen så var Tschentenalp en galet häftig upplevelse! Vi tog oss till starten för kälkbacken och jag tänkte att "Okej, det här är perfekt!" eftersom backen var ca 10 meter lång och inte alls brant. Tji fick jag när vi efter dessa 10 meter kom till fortsättningen som alltså bokstavligen slingrade sig kring berget ända ner till liftstationen som låg 300 meter nedanför oss. Jag stirrade på den första kurvan som jag tyckte så otäckt skarp ut och insåg till min fasa att det inte fanns ett enda staket i sikte. Dessutom skulle jag ju inte åka själv, utan den minsta tjejen skulle sitta på kälken med mig - alltså hade jag med andra ord inte bara mitt eget liv att frukta för. Det enda man har att styra/bromsa med när man åker är sina egna fötter. 

Att säga att jag var livrädd är en underdrift. Men hur skulle jag kunna banga när småtjejerna var supertaggade? 

Så vi satte oss på den där lilla kälken och åkte iväg. De första 100 meterna hade jag hälarna i backen hela tiden och jag styrde så nära innerkurvan som möjligt. Tack gode gud verkade lilltjejen vara inne på samma spår som jag då hon skrek "Bromsa, bromsa!" så fort vi fick upp en gnutta hastighet. När den värsta rädslan hade lagt sig kunde jag istället lägga märke till hur vacker utsikten var och hur jäkla roligt det faktiskt var att åka kälke. Det var som att åka pulka fast 1000 gånger bättre! Ibland kom det galningar som körde om oss med en hastighet som var minst tre gånger så hög som våran och då skrek lilltjejen "Sluta med det där!" efter dem, haha! 

När vi till slut hade tagit oss ner hela vägen fick jag möta ännu en rädsla - skidliften. Det var en väldigt stadig lift med fyra sittplatser osv. men i mina ögon såg den livsfarlig ut. Dock fanns det ju inget annat alternativ för att ta sig upp igen, så det var bara att sätta sig. Tjejerna skrattade åt mig där jag satt och höll i mig så knogarna vitnade och nervöst stirrade rakt upp i hopp om att det skulle vara mindre läskigt. Hela färden var präglad av skräckblandad förtjusning och de andra två gångerna jag åkte liften var jag inte ett dugg rädd.

Vi åkte kälkbanan tre gånger och åt lunch innan vi åkte ner för berget igen och åkte till badhuset. Där badade vi i någon timme innan vi åkte hem till stugan och jag lagade spagetti och köttfärssås till middag. 

En riktigt härlig söndag var det!