Den nakna sanningen

Här kommer nog det ärligaste inlägget den här bloggen kommer att innehålla.

Jag är så trött på att ha dåligt självförtroende. Jag är trött på att ha en liten jävel på min axel som ska trycka ner mig hela tiden. Det är den som säger att jag inte är snygg nog för att någon, än mindre han, verkligen ska se mig. Det är även den som säger att jag inte har vad som krävs för att klara av de universitetsutbildningar jag vill söka till. Den spär på mina två värsta rädslor: att aldrig hitta kärleken och att inte vara tillräckligt bra. Det är den som har gjort att jag har tappat min identitet. 

Det är den som har gjort mig beroende av andra människors bekräftelse eftersom en komplimang dämpar rösten för tillfället. Det är den som har gjort att jag känner mig helt vilsen utan konstant bekräftelse i form av en pojkvän. Sanningen är att jag inte har känt mig riktigt hel och självsäker sedan mitt enda seriösa förhållande tog slut. Han byggde upp mitt självförtroende och visade mig hur underbar jag var, men när han försvann så försvann även den känslan. Dum och beroende av bekräftelse som jag var, tog jag mitt fortfarande trasiga hjärta och självförtroende, och utsatte det för en risk i hopp om att de skulle läka, men även det gick åt helvetet. Hjärtat klarade sig undan, men självförtroendet utsattes för så grovt psykologiskt våld att det fortfarande återhämtar sig. 

Vad jag försöker få fram här, är att jag vill inte vara så här beroende av andra människors bekräftelse. Jag vill kunna säga "Shit, vad snygg du är idag!" till spegeln och faktiskt ta åt mig. Trots att min mage är långt ifrån platt. Trots att jag inte har Kissie-bröst. Trots att jag endast är 157 cm. Trots att jag inte är sexig på långa vägar. Trots att jag förmodligen aldrig kommer få hålla om hans perfekta kropp med tryggheten av att veta att jag faktiskt var bra nog, trots allt jag skrev ovanför. Jag önskar att jag bara kunde trycka på en knapp och så kunde jag bli oberoende av folks, speciellt killars, bekräftelse, men det kommer aldrig att hända. 

Oavsett hur mycket jag går ner i vikt, tränar, använder push-up BH, klär mig i tajta toppar och jeans, börjar festa varje helg, sminkar mig eller hånglar runt, så kommer jag ändå alltid ha den lilla osäkra tjejen som bara vill bli älskad inom mig. Hon kommer alltid finnas där och hon kommer aldrig sluta vara osäker. Hon kanske lugnar sig när hon har varit gift i tio år och har barn eftersom hon då har fått tillräckligt med bekräftelse för att klara sig livet ut, men tills dess så blir jag inte av med henne. 

Hon Jag behöver en kille som har ett självförtroende stort nog för oss båda två. Som inte blir livrädd när jag får ett av mina "Jag är värdelös"-anfall. Som klyschigt nog kan få mig att känna mig som den vackraste tjejen i hela världen när jag är nyvaken och har dregglat ner min kudde. Som kan banka in i mitt huvud att jag inte bara duger, utan även får hans hjärta att slå frivolter varje gång han ser mig. 

Jag väntar fortfarande på honom och ber till högre makter att han dyker upp inom en snar framtid. 

Jag orkar inte hantera den lilla rösten själv längre.