Back on track

Som rubriken avslöjar, så mår jag mycket bättre nu än vad jag gjorde när jag skrev det förra inlägget. Jag vet att jag är en aning överdramatisk och självisk, men att gå från att ha haft titeln flickvän i lite mer än ett år och vara van vid att få en daglig dos av kärlek till singel och plötsligt inte får den där dosen av kärlek, trygghet och bekräftelse varje dag så vänds hela ens värld upp och ner. Det hände för nästan två år sedan och det känns mindre ovant för varje dag som går, men längtan efter att få återuppleva den där dagliga dosen igen kommer alltid finnas kvar och det är den jag måste se till att hålla i schack. Vissa dagar är betydligt svårare än andra, medan vissa går det hur bra som helst. Nätterna ska vi dock inte prata om, de är förbjudet område... Hur som helst, rejält med ego-tid och bra, peppande musik som dessa två låtar är mitt botemedel just nu. Enjoy!

Now look at me, I'm sparkling,
a firework, a dancing flame,
you won't ever put me out again.

What doesn't kill you makes you stronger, stand a
little taller, doesn't mean I'm lonely when I'm alone.
What doesn't kill you makes you stronger,
just me, myself and I.

Den nakna sanningen

Här kommer nog det ärligaste inlägget den här bloggen kommer att innehålla.

Jag är så trött på att ha dåligt självförtroende. Jag är trött på att ha en liten jävel på min axel som ska trycka ner mig hela tiden. Det är den som säger att jag inte är snygg nog för att någon, än mindre han, verkligen ska se mig. Det är även den som säger att jag inte har vad som krävs för att klara av de universitetsutbildningar jag vill söka till. Den spär på mina två värsta rädslor: att aldrig hitta kärleken och att inte vara tillräckligt bra. Det är den som har gjort att jag har tappat min identitet. 

Det är den som har gjort mig beroende av andra människors bekräftelse eftersom en komplimang dämpar rösten för tillfället. Det är den som har gjort att jag känner mig helt vilsen utan konstant bekräftelse i form av en pojkvän. Sanningen är att jag inte har känt mig riktigt hel och självsäker sedan mitt enda seriösa förhållande tog slut. Han byggde upp mitt självförtroende och visade mig hur underbar jag var, men när han försvann så försvann även den känslan. Dum och beroende av bekräftelse som jag var, tog jag mitt fortfarande trasiga hjärta och självförtroende, och utsatte det för en risk i hopp om att de skulle läka, men även det gick åt helvetet. Hjärtat klarade sig undan, men självförtroendet utsattes för så grovt psykologiskt våld att det fortfarande återhämtar sig. 

Vad jag försöker få fram här, är att jag vill inte vara så här beroende av andra människors bekräftelse. Jag vill kunna säga "Shit, vad snygg du är idag!" till spegeln och faktiskt ta åt mig. Trots att min mage är långt ifrån platt. Trots att jag inte har Kissie-bröst. Trots att jag endast är 157 cm. Trots att jag inte är sexig på långa vägar. Trots att jag förmodligen aldrig kommer få hålla om hans perfekta kropp med tryggheten av att veta att jag faktiskt var bra nog, trots allt jag skrev ovanför. Jag önskar att jag bara kunde trycka på en knapp och så kunde jag bli oberoende av folks, speciellt killars, bekräftelse, men det kommer aldrig att hända. 

Oavsett hur mycket jag går ner i vikt, tränar, använder push-up BH, klär mig i tajta toppar och jeans, börjar festa varje helg, sminkar mig eller hånglar runt, så kommer jag ändå alltid ha den lilla osäkra tjejen som bara vill bli älskad inom mig. Hon kommer alltid finnas där och hon kommer aldrig sluta vara osäker. Hon kanske lugnar sig när hon har varit gift i tio år och har barn eftersom hon då har fått tillräckligt med bekräftelse för att klara sig livet ut, men tills dess så blir jag inte av med henne. 

Hon Jag behöver en kille som har ett självförtroende stort nog för oss båda två. Som inte blir livrädd när jag får ett av mina "Jag är värdelös"-anfall. Som klyschigt nog kan få mig att känna mig som den vackraste tjejen i hela världen när jag är nyvaken och har dregglat ner min kudde. Som kan banka in i mitt huvud att jag inte bara duger, utan även får hans hjärta att slå frivolter varje gång han ser mig. 

Jag väntar fortfarande på honom och ber till högre makter att han dyker upp inom en snar framtid. 

Jag orkar inte hantera den lilla rösten själv längre.

Alla hjärtans dag

Min alla hjärtans dag började med en sovmorgon till 9.00 - huuur underbart som helst! Efter en härlig dusch, god frukost och ett avsnitt av mitt älskade "One Tree Hill" drog jag ner på stan för att införskaffa en Alla hjärtans dag present. Till vem? Till mig själv såklart! Tyvärr hittade jag ingenting och med ömma fötter och frustration över att det fortfarande var 1h kvar tills jag började i skolan, gick jag till Stadsbiblioteket, lånade en tysk bok och satte mig på Kardemumma och fikade med mig själv. Jag brukar nästan aldrig fika på caféer och fick en kommentar om det förut, typ "Och du kallar dig själv Uppsalabo!?", haha! Jag tycker att det är så svinigt dyrt och dessutom dricker jag varken kaffe eller te, så jag brukar lägga mina pengar på andra saker. Men idag så tänkte jag att jag skulle ge det en chans och det är jag väldigt glad att jag gjorde! Det var ytterst mysigt att sitta där själv, äta kladdkaka och läsa. Efter det drog jag mig till skolan för dagens enda lektion - svenska. På grund av att Gustav Fridolin var och föreläste på Katte så hann inte min grupp redovisa, men men, vi får köra efter lovet istället. Kvällens plan var att gå på "En gång i Phuket" med mina fina tjejkompisar, men eftersom morgondagen bjuder på ett matteprov så vann matteboken till slut. Men nu har jag plågat mig själv nog för ikväll - matteprovet får gå som det går (fast helst får det gå väldigt bra). Så nu tänkte jag tända lite ljus, ta på mig myskläder och avsluta den här Alla hjärtans dag med "One Tree Hill". För att sammanfatta dagen så har det här varit den bästa Alla hjärtans dagen någonsin och det helt utan pojkvän/dejt! Jag har trots det firat Alla hjärtans dag med någon jag älskar - mig själv :)

Slänger in en extrabild på tjockisen som hade en period för någon vecka
sen då han älskade att vara i badrummet. Speciellt badkaret och handfatet... Knäppa katt! <3

Stillhet

Pinsamt låg uppdatering på senaste tiden, men har verkligen haft noll lust och inspiration. Jag är så trött på att få dessa svackor var och varannan vecka nu för tiden. Jag är skoltrött, jag är trött på och ledsen över att jag knappt har något socialt liv utanför skolan och jag är så helvetes trött på vinter just nu. Allt detta gör att min kropp och mitt sinne strejkar totalt. Magbesvär, yrsel och en enorm trötthet har hållit mig sällskap ett tag nu. Jag hamnar i någon slags apati ibland och kommer på mig själv med att bara ligga i sängen och titta ut genom fönstret. Varken igår eller idag orkade jag ta mig ur sängen på morgonen och blev istället liggande där hela dagen. Har tittat klart på en och en halv säsong av "One Tree Hill" och sovit. Det känns som att jag skulle kunna sova flera dygn i sträck. Jag vill inte må såhär. Jag vill vara glad och ha roligt, men jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig dit. Jag har försökt så mycket förut, att jag helt enkelt har tappat lusten att försöka mera. Jag vet att det låter dumt, men för en gång skull så skulle jag vilja att jag slapp försöka och övertänka allt. Att något bra skulle hända och jag skulle slippa bli besviken. Tills dess försöker jag fylla ut tystnaden med musik.

Gamla minnen

Hejsan! Just nu är hela årskurs 2 på Katte ute och har friluftsdag, men tack vare en tandläkartid och en språkolympiad blev jag skonad och sitter därför just nu hemma. I brist på roliga saker att göra tog jag fram min gamla dagbok som jag började skriva i december 2005. Helt galet vad skumt det känns att läsa igenom den. Jag lovar er att det är många "WTF?!"-moments, haha! Tänkte dela med mig av några av guldklimparna samt en fin liten bild på hur jag såg ut i femman, sexan och sjuan. Jag vet inte vad ni tycker, men bilden från sexan är egentligen den enda bilden jag känner igen mig själv på. Såklart minns jag sjuans emo-period, men jag försöker förtränga den så gott det går, höhö... 

Det som slår mig mest när jag läser igenom boken, är hur jäkla... oförstörd jag var då. Sen ju närmare dagsläget vi kommer, desto mer "problem" uppstår. Men samtidigt finns det mera sidor som tyder på att jag var lyckligare än någonsin. Tänkte köra den klyschiga "Det var bättre förr", men tror inte riktigt den stämmer i mitt fall. När jag började skriva dagbok var jag glad och lycklig eftersom jag inte hade blivit utsatt för något som kunde göra mig ledsen, i mitt fall kärleksbekymmer. Och när jag sedan började skriva om hur dåligt jag mådde över det, så var det för att jag inte hade fått uppleva den slags kärlek som inte gjorde mig illa. Det har jag fortfarande inte, men ändå känner jag mig lyckligare än någonsin idag. Visst, jag får depp-perioder när jag känner mig jätteensam och önskar att allt var som förr, men efter ett tag inser jag att det verkligen inte var bättre förr. Jag har aldrig mått så bra och så jävla dåligt under en och samma period som när jag hade min första stora kärlek. Men jag mår hellre relativt bra ensam, än att vara med någon som kunde få mig att gråta tills jag var alldeles tom. Oj, nu blev det här värsta konstiga inlägget, men ja, kort sagt: 

det var inte bättre förr.

• 24/12 - 2005: Jag använder ordet "urgullig!" tre-fyra gånger på en sida. Direkt citat ur boken: "Om den här boken ska räcka länge så får jag inte skriva så mycket. Men det är roligt. För tänk när jag är äldre. Typ 12-13 så hittar jag den här boken och kommer ihåg hur det var att vara 11. Det är roligt."
  
  
  
  
• På varannan sida var det en ny kille jag var kär i. Nu ska jag väl inte rabbla upp deras namn här, men hjälp vad jag garvade när jag läste: "När vi hade klassråd så satt jag bredvid X. Hade hade sin ena fot på mitt fotstöd och våra knän var precis intill varandra... Sen kom vi åt varandras fötter då och då. Sen när vi hade data så hängde han vid mig hela tiden och sa att han kunde hjälpa mig att lägga ut min hemsida. Är X kär i mig?" 
  Åh, att vara ung och naiv <3
  
  
  
  
• Emo-periodens början? 8/2 - 2007 "Jag hatar mitt liv. Jag är värsta freaket. Jag är 156 cm lång och väger 44 kg. Fetto, jag vet. Allt är så jävla pissigt nu. Jag vill byta stil! Färga håret svart, köpa converse och vara stolt över mig själv." Åh, om jag kunde prata med mitt 12-åriga jag där och säga att "Lilla vän, om fem år kommer du vara 157 cm och väga 53 kg och du är absolut inget fetto. Du kommer vara otroligt stolt över dig själv. Förresten, skippa hela hårfärgningsprocessen, du kommer få en allergisk reaktion och se ut som en blåsfisk. Det är inte värt det." Hahaha :D
  
  
  
  
• 21/2 - 2007 "Och gissa vad, när jag kom hem låg det ett brev i brevlådan. Från Kunskapsskolan... JAG KOM IN! :)" Bästa tre åren i mitt liv.
  
  
  
  
• 29/12 - 2007 "Btw, jag längtar tills skolan börjar igen. CP barn jag är, jag vet, men saken är att jag ska få läsa tyska med 8:orna! :) Äntligen något jag är bra på!" 
  Första gången jag var riktigt stolt över mig själv <3