Jag kommer inte riktigt ihåg när allt började, men jag skrev en uppsats om varför jag ville få stipendiet och skickade in den, tillsammans med en jäkla massa andra papper, till Goethe. Den 29 mars så blev det verklighet, när mamma ringde mig i skolan. Jag hade precis slutat för dagen och stod vid skåpet med Elin när hon ringde. Jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa, men det var något i stil med ”Fan Hanna, du gjorde det, du fick stipendiet!” Jag minns att jag bara stod där, med världens leende och att Elin tittande frågande på mig. När mamma hade lagt på så fick jag jätte bråttom med att försöka starta upp datorn för att kolla på mejlet som både jag och mamma hade fått från Goethe. Skolans internet vägrade förstås att samarbeta och jag gav upp efter några svordomsfyllda försök. Sen har jag inte så mycket mer minne av den dagen. Jag mejlade ett X antal frågor till hon som höll i det hela, hon måste ha varit riktigt trött på mig där mot slutet, angående när vi skulle få reda på var vi skulle bo osv. Sen gick det väl en tid innan hon mejlade ut alla svenska pristagarnas mejladresser och vi började mejla med varandra. Fem stycken var vi. Fyra tjejer och en kille. Från Malmberget i norr, till Lönashult och Visby i söder och så Uppsala och Stockholm där i mitten. Alla blev vänner på Facebook och gruppen ”PAD Tyskland” startades. Här skrev vi av oss alla tankar och funderingar som rörde hela gruppen, bland annat frustrationen över att posten var seg som satan, och vi lärde känna varandra. Jag klickade speciellt med en av tjejerna, Emma från Malmberget. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt och ju närmare 23:e juni vi kom, desto säkrare blev jag på att det skulle bli awesome eftersom hon var vid min sida.
23:e juni kom äntligen och jag minns att natten innan sov jag i mina föräldrars säng. Kalla mig barnslig, men ska man vara ifrån sina föräldrar i mer än en vecka för första gången någonsin, då vill man samla ihop så mycket gos som möjligt. Det regnade på morgonen när mamma väckte mig innan hon åkte till jobbet. Hon kunde inte följa med till Arlanda och det var riktigt jobbigt att säga hej då. Min pappa och lillebror följde med mig till Arlanda där jag träffade Karolina och Rim för första gången. Det kändes väldigt bra och som att vi hade känt varandra jätte länge. Väl på Arlanda var vi tvungna att vänta några timmar på vårat flyg. Vi väntade även på Emma som kom med flyg från Luleå. Första gången jag såg Emma var vid tax free butiken på Arlanda. Hon kryssade sig igenom människorna och ett lyckorus spred sig inom mig. Första kramen var underbar. I nästan tre månader hade vi väntat på att få träffas och nu stod vi här. Åh, det var lycka med andra ord! Goethe eller PAD eller vem det nu var som bokade flygen, var rätt knäppa eftersom Emma var framme i god tid på Arlanda och hann vänta med oss i säkert en timme innan flyget till Frankfurt gick. Trots detta var hon tvungen att ta ett senare flyg helt ensam, vilket sög big time. I kön till boardingen träffade vi ofrivilligt på en man som redan var skapligt berusad som hade tjuvlyssnat på vårat samtal. Han slängde ur sig ”Ursäkta tjejer, med vad faaaaan gör man i Köln?!” Vi förklarade att vi var på språkresa och han började babbla en massa kring det. När han vände sig till Rim och sa något i stil med ”Du är riktigt söt du!” så utbytte vi blickar och bad till högre makter att han inte satt i närheten av oss, vilket han som tur inte heller gjorde. Flyget ner gick smidigt men väl i Frankfurt fick vi lite problem att hitta vårat baggage eftersom det var på någon speciellt plats eftersom vi skulle fortsätta med tåg. Till slut hittade vi det och våran ”hjälpledare” som skulle se till att vi kom på tåget. I Köln möttes vi av min reseledarassistent Annika och Rim och Karolinas reseledare Tim. Vi tog ytterligare ett tåg till Bonn där vi skiljdes åt. Jag och Annika tog oss via buss till vårat hotell där jag för första gången fick träffa de andra i grupp 6. Jag var trött och hungrig och längtade efter Emma.
To be continued…
Karolina och Rim på Arlanda.
Älskade Emma <3
På tåget mot Köln
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar