"She works hard for the money..."

Ja, just nu är jobbet det som kräver typ all min tid och ork. Är väldigt stolt över att jag lyckas komma upp vid 6 varje morgon efter att ha sovit till typ nästan 10 varje dag sedan påsklovet. Jag trivs väldigt bra, men vissa dagar är det segare än andra. Idag fixade jag runt lite inne på sköterskeexpeditionen och sedan kom dagens höjdpunkt: jag fick vara med på ett kejsarsnitt. Sköterskorna på min avdelning är så himla snälla mot mig och har flera gånger frågat vad jag skulle vilja vara med och se liksom. Häromdagen fick jag vara med när de opererade in en venport, vilket var ett av mina önskemål. Att få vara med på ett kejsarsnitt har jag inte ens vågat be om eftersom jag tänkte att det skulle vara praktiskt taget omöjligt. Men så idag så frågade en av sköterskorna om jag skulle vilja vara med på ett och såklart svarade jag ja! Jag trodde dock inte att det skulle bli av endast någon timme senare. En operationssköterska kom till expeditionen och tio min senare satt jag på en pall inne i operationssalen. För det första: jag har föreställt mig operationssalar som relativt mörka, typ kaklade väggar och inga fönster. Den här salen var ganska stor, väldigt luftig och med två stora fönster med utsikt över slottet. Innan läkaren började med kejsarsnittet så sa alla i salen sitt namn och vad de jobbade med för att ge mamman och pappan en trygghet. Jag blev lite nervös när sköterskan sa åt mig att säga mitt namn och det kändes väldigt dumt att säga "Öh.. Hanna, sommarjobbare." efter alla hade sagt typ "Blablabla, narkosläkare.", "Blablabla, operatör." osv, haha. Som tur var verkade föräldrarna tycka det var okej att jag var där. Sedan började det häftigaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Något annat jag är lite stolt över är att jag inte är lika rädd för blod som jag trodde jag var. Jag har nu två gånger på nära håll sett läkare skära i folk och hur det kommer rejält med blod och det har inte känts det minsta obehagligt. Okej, när läkarna drog i varsin ände av hålet för att göra det större blev det lite väl kanske... Egentligen är det inte blodet som är äckligt, utan fettet, haha! I alla fall, jag satt där på min pall och när jag såg hur de började klippa lite försiktigt i fostersäcken och sen när det sa SPLASH! och fostervattnet forsade ut, ja, då började jag känna tårarna stiga upp i ögonen. Jag såg huvudet. Jag såg lillens hår. Och när de drog fram honom och mamman började gråta, ja, då fick jag bita mig hårt i läppen för att inte börja stortjuta jag med. Alltså, ord kan inte beskriva hur magiskt det var! Det fick mig att vilja jobba inom vården och speciellt som typ barnmorska ännu mera. Jag såg en människa födas idag. Jag såg honom ta sitt första andetag utanför mammans mage. Jag hörde hans första skrik. Jag börjar nästan grina nu bara jag tänker på det. Seriöst, hur jävla vackert är inte livet egentligen?