Jag är en jäkel på att överanalysera saker. Om jag fick ändra en sak i min personlighet så skulle det vara att jag skulle börja vara spontan och inte tänka tusen steg före hela tiden. Det jag överanalyserar mest om är såklart killar. Vad annars liksom? Istället för att bara stänga av alla tankar och ha en normal konversation på Facebook eller SMS, så sitter jag där och tänker på ifall jag verkar för klängig, hur jag ska hålla kvar hans intresse för att skriva med mig och en massa andra jävla tankar vilket gör att jag ofta får lite smått panik. Vilket är galet. Jag är så himla rädd för att verka klängig och galen, att jag istället håller tillbaka min personlighet. Jag säger inte allt jag tänker på eftersom jag är rädd att skrämma bort killen. Är det en riktig snygg kille vågar jag oftast inte ens prata med honom i verkligheten eftersom det är så mycket svårare att dölja ens personlighet där. Det blir aldrig någonting med dessa killar och det resulterar i att jag börjar ifrågasätta mitt utseende.
"Är jag för ful?", "Är jag för kort?", "Ser han mig som en slags lillasyster?" osv. Så här i efterhand inser jag dock att det förmodligen berodde på att jag inte visade hela min personlighet. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag inte är ett sexigt bombnedslag, vilket gör att mitt triumfkort är min personlighet. Jag har aldrig varit med om att en kille har blivit intresserad av mig vid första ögonkastet, utan det har alltid kommit efter att han har lärt känna mig. Så i mitt fall är det verkligen insidan som räknas och vad gör jag? Jo, jag går och håller igen eftersom jag vill att killarna ska gilla mig. Ack, så dumt! Jag måste sluta vara så jävla rädd för att verka klängig! Om jag hade fått tummen ur röven för lite mer än ett år sedan och vågat göra mer än att utbyta leenden och blickar med en.. ja, nästan perfekt kille, så hade kanske mitt liv sett annorlunda ut idag. Vem vet liksom? Men nej, idiotisk som jag är så sitter jag istället här ensam på mitt rum och smsar med honom om hur kär han är i en tjej som han endast har träffat en gång. En tjej som gjorde allt det jag inte gjorde. Fan också. Helvete. Får ta och se det här som en läxa. Nästa gång en perfekt kille dyker upp och visar lite intresse så ska jag stänga av den överanalyserande delen av min hjärna och bara vara mig själv. Då kanske jag slipper sitta ensam ett år senare och vara bitter...
