VARNING FÖR RIKTIGT LÅNGT OCH OINTRESSANT (?) INLÄGG
Jag håller på att läsa "MVG i allt! - Hemligheterna med att få högsta betyg i skolan"
skriven av Raman Mehrzad. Jag blev intresserad av boken efter att ha läst en kortfattad sammanfattning av bokens innehåll. Bland annat står det att man får lära sig: hur man får sin studiemotivation att rusa mot nya höjder, hur man lätt sätter smartare mål och delmål och får turbofart framåt, hur man planerar studierna steg för steg och hinner mer på kortare tid, hur man lär sig att anteckna smartare och lär sig mer snabbare. Boken innehåller även konkreta metoder på hur man får MVG i tekniska kurser, ämnen där man ska läsa in mycket text osv. Allt detta låter rätt nice, eller hur? Det tyckte jag med, så jag var såklart jätteivrig när jag fick hem boken. Nu jäklar skulle jag lära mig att plugga mer effektivt! Men redan i inledningen av boken börjar skepticismen dyka upp. Jag ska börja i 2:an nu i höst och har hittills fått betyg i sju kurser. Jag har fyra MVG och tre VG. Riktigt bra betyg med andra ord. Jag vet att min chans att komma in på läkarutbildningen redan har gått upp i rök tack vare mina tre VG:n, men som tur är satsar inte jag mot läkarutbildningen. I inledningen läser jag: "Även om du börjar få en glimt av hur du ska göra i slutet av ettan eller i tvåan kan det vara försent. Det betyg du får på gymnasiet i ett ämne kommer alltid att vara kvar. Det kommer alltid att synas. ... Så vad hjälper det dig om du i början av årskurs två kommer på att 'Ja, nu vet jag hur ajg ska göra i dessa kurser för att få MVG'. Det hjälper dig inte alls att nå toppbetyg om du redan har fått en massa blandade betyg; för då är som sagt ditt slutbetyg redan rubbat." Hm... är det så här en bok som ska lära en att plugga mer effektivt låta? Att det är kört om man redan har fått ett betyg som inte är MVG? Jag läser dock vidare, med skepticismen hänger med hela tiden.
Första kapitlet handlar om "Framtid och rätt tankegång" och verkar helt okej. Det står mycket om att skapa motivation för pluggandet genom att hitta en belöning med arbetet. Att sätta upp mål och delmål står det också mycket om. Vissa formuleringar känns dock väldigt konstiga och ger en liten obehagskänsla i magen. Kapitel 2 handlar om "Planera och prioritera". Detta kapitel är faktiskt helt okej. Det handlar om hur du ska lägga upp en planering över pluggandet utifrån deadlines, svårighetsgrad osv. Återigen känns författarens formuleringar lite väl extrema ibland och när man läser meningar som "Att planera är mitt liv. Jag vet oftast vad jag ska göra 1-2 månader framöver.", "Jag vet till och med vad jag ska göra på mina raster" och "Jag hatar att vakna upp en dag och tänka: 'Okej, låt mig se vad jag ska göra nu?'. Mitt liv är så strukturerat att jag inte lägre behöver slösa någon tid på att tänka på vad jag ska göra nästa dag." så reagerar åtminstone jag ordentligt. Vad är det här för människa? Planera sina raster? "Slösa tid på att tänka på vad jag ska göra nästa dag"? Yeezes, slappna av, va?!
Kapitel 3 heter "Hantera din lärare" och handlar om hur man ska få läraren att lägga märke till att man är en "MVG-elev". Det står att man ska göra ett bra första intryck, vara aktiv på lektionerna, visa intresse för kursen och hur man ska fjäska. Stycket angående fjäsk är lite... speciellt. Författaren skriver att gränsen mellan fjäsk och inte fjäsk är väldigt diffus.
"Att titta någon i ögonen och säga hej, att svara på lärarens frågor och att då och då kommentera saker till läraren som inte har med skolan att göra är helt okej och ska göras." Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här kapitlet... Det är lite konstigt. Kapitel 4 heter "Idrott, mat och studier" och handlar, uppenbarligen, om hur man ska kombinera studier med motion och rätt mat. Har inte något speciellt att säga om detta kapitel, det kan vara det "bästa" hittills. Författaren är väldigt saklig och förklarar varför det är viktigt att ta pauser i pluggandet osv.
Kapitel 5 heter "Klasskamrater" och det är här jag tycker att det börjar bli riktigt obehagligt.
Det handlar om att "umgås med rätt sorts personer". Författaren skriver att man ska:
"Välja klasskamrater med intelligens. Umgås enbart med dem som kan bidra med hjälp som du kan ha användning för." Han skriver även att man alltid ska visa sig bäst i klassen, eftersom andra ambitiösa elever då kommer flockas kring en. "Jag behövde aldrig hitta duktiga vänner i klassen att umgås med. De kom till mig istället." Låter lite väl skrytigt, eller vad tycker ni? Efter detta kapitel trodde jag att det inte kunde bli värre, men sen kom kapitel 6. "Nöj dig aldrig". Jag ska vara ärlig, jag har inte läst igenom det här kapitlet helt. Jag skummade igenom, blev illamående och hoppade över det. För mig som får magkatarr så fort jag stressar upp mig för mycket, är orden "Nöj dig aldrig" fruktansvärda. Berättade för min mamma vad kapitlet handlade om och hon sa direkt "Du läser inte det där kapitlet. Hoppa över det." Rubriker som "Känn dig aldrig säker", "Sätt ribban högt" och "Att nöja sig = att slappna av och tappa fokus" får detta kapitel mig att känna mig äcklad.
Första terminen i 1:an fick jag, som jag tidigare har skrivit lite om, en inflammation i magsäcken som ledde till att jag hade magkatarrssymptom (illamående, yrsel, hungerkänslor men det går inte att äta något) varje dag i nästan ett år. Att jag dessutom började i gymnasiet och alltid har press på mig själv att få höga betyg, gjorde ju inte saken bättre. Jag gick in i väggen och mådde förjävligt. Min mamma har länge tjatat på mig angående ett begrepp som heter "Good enough".
Rätt simpelt att förstå, men väldigt svårt för mig att ta till mig. Men när jag framåt november mådde åt helvete dåligt, hade genomgått en gastroskopi (En undersökning som innebär att en läkare sticker ner 1m slang genom ens hals och ner i ens magsäck) så tog jag äntligen åt mig begreppet. Det var svårt som satan. Mitt motargument till mamma var alltid "Varför nöja sig när man vet att man kan göra något ännu bättre?" och det var svårt att frångå det, men det lönade sig faktiskt. Mot slutet av höstterminen pluggade jag till ett biologiprov. Jag kände mig långt ifrån helt säker på allt när jag kände att det var dags att sluta för min hälsas skull. Jag tog flera djupa andetag och upprepade "Good enough, good enough..." och la undan biologiboken. Istället för att plugga slappnade jag av framför teven och gick och la mig tidigt. Resultatet? 59 av 61 poäng på provet. MVG. Okej, jag vet mycket väl att det kan ha varit ren jävla tur, men jag väljer att tro att "Good enough" spelade en stor roll i mitt provresultat.
Detta blev ett väldigt långt inlägg och jag ger beröm till er som har tagit er ända hit. Jag tror att det jag vill få ut med detta inlägg, är att ingenting, oavsett hur awesome eller nödvändigt det verkar att göra, är värt att offra sin hälsa för. Det är lätt att ignorera sin kropps signaler, tro mig, jag har gjort det i flera år, vilket resulterade i att jag fick en väldigt skev och dålig relation till min kropp. När jag blev sjuk så blev jag arg över att jag hade en sån skräphög till kropp som inte ens klarade av det tempot jag ville hålla. Nu vet jag att jag bara hade mig själv att skylla. Det var jag som misshandlade min egen kropp med stress och press samtidigt som jag inte gav den tillräckligt med mat, sömn och motion. Inte undra på att den till slut sa ifrån på skarpen, när jag hade totalignorerat alla signaler den skickat ut i säkert två-tre år. Så snälla, lyssna på era kroppar! Speciellt ni som vet med er att ni siktar högt i skolan och gärna kör hårt och i ett snabbt tempo. Det är inte kul när det går så långt så att ni blir riktigt sjuka. Ta hand om er, ni har bara en kropp. En kropp som ska bära er genom hela livet. Vad spelar det för roll att ni får 20,0 i meritpoäng och kommer in på en eftertraktad utbildning, om ni inte har en kropp som orkar ta er vidare i livet?
