15 dagar kvar!

That's right - 15 dagar kvar tills jag byter hemland i ett år! Är så himla taggad, men mitt problem jag har för nuvarande är: hur i helsike packar man för ett halvår? För sommar, höst och vinter på en och samma gång! Är väl medveten om att det faktiskt finns tvättmaskiner, men just dilemmat att kläder för tre olika säsonger ska få plats på 23 kg känns oroande... Det är ju inte så att jag kan sätta mig och räkna dagar och sen säga exakt hur många par trosor jag måste ta med mig. Nä det är betydligt knepigare än så. Mitt mål för kvällen är att påbörja någon form av packlista.

Nu över till roligare saker: i måndags träffade jag familjen för första gången! De är för tillfället på semester i Sverige så vi bestämde oss för att träffas på Parken Zoo i Eskilstuna. Dagen började inte så bra dock. Vi kom iväg lite väl sent och med en lillebror och hans kompis i baksätet som var så dryga som bara 11-åriga pojkar kan vara hann jag bli rejält irriterad innan vi ens hade lämnat Uppsala. När vi väl kom till Eskilstuna var klockan redan 10.05 och vi hade bestämt att träffas vid ingången klockan 10.00. "Vilket bra första intryck!" tänkte jag surt men intalade mig att det ändå bara var fem minuter. Åh så fel jag hade! För då dök ett dilemma upp: GPS:en sa en väg och skyltarna sa en annan. Vi körde old school och litade på skyltarna, vilket ledde till att vi körde runt halva Eskilstuna innan vi 10:20 fick syn på skyltar till parken. När vi väl hade parkerat så tyckte vi att inte såg någon riktig stor entré och det var då vi insåg att vi hade parkerat på andra sidan av parken. Vilket innebar att vi var tvungna att gå en bra bit för att komma till entrén. Till slut kom vi ändå fram till den där förbaskade entrén och då var det så klart en enorm kö till biljettkassorna. Jag letade efter familjen och just som pappan ringde mig fick jag syn på dem. Människorna jag ska spendera ett helt år hos och den lilla blonda ängeln jag ska ta hand om. Åh, jag föll för honom så fort jag såg honom tulta fram över gräsmattan i sina hängselbyxor. Jag tycker att ALLA småbarn är sötast i världen, men den här lilla killen trumfar alla. Tror endast att mina egna barn kommer kunna sno förstaplatsen från honom. Jag tog ingen bild på honom och kommer inte lägga upp någon om jag inte får klartecken från föräldrarna, men lita på mig - så där riktigt ljusblont, nästan kritvitt hår och ljusblåa ögon och ett skratt som inte låter som ett bebisskratt utan ett riktigt fullvuxet asgarv vilket gör att jag smälter totalt. Det kommer att bli ett rent nöje att se efter honom.

Föräldrarna var hur snälla som helst och jag kände mig riktigt nöjd när jag faktiskt förstod ca 80% av schweizertyskan mamman pratade med lillen. Tvivlar dock på att jag någonsin kommer att kunna lära mig att uttala orden ordentligt, men att förstå dialekten är mer än tillräckligt för mig! Jag hade köpt en liten bil som man kunde skjuta iväg med hjälp av någon avfyrargrej som vi lekte med när vi väntade på lunchen och herregud, har aldrig hört en unge skratta så mycket! Det roligast var att han höll i bilen och då sköts själva avfyrargrejen iväg istället, vilket tydligen var helt hysteriskt roligt.

Det märks att han är schweizare förresten för lillemannens kondition var nästan bättre än mig trots att har levt 17 år mindre än vad jag har. Han knatade helt själv genom hela parken under ca 2 timmar och stannade lite då och då och filosoferade kring något han hittade på marken. Något som var väldigt intressant var all getbajs som fanns inne hos dem. "Kaka!" utropade han hela tiden. Och nej, inte kaka såsom i det svenska ordet för fikabröd, utan det uttalas snarare som "Kacka!" och betyder alltså bajs. Mamman frågade om jag var bekant med de olika utvecklingsfaserna hos barn, och jag svarade att "Ja, det är jag väl..." och då berättade hon att de just nu var inne i den anala fasen. Hahaha den där Freud alltså - sjuka teorier men de stämmer verkligen. Den anala fasen är den period som ett småbarn är intresserad av allt som har med kiss och bajs att göra. Det ska bli väldigt intressant, haha!

Dagen hade dock tre höjdpunkter:

1. Första gången lillemannen tog tag i min utsträckta hand och drog iväg med mig. Mwihp! <3
2. När mamman berättade att de hade visat honom mitt tackkort från studenten och han hade sagt "Nanna!" Mitt hjärta smälte på tre sekunder och jag ville bara pussa på lillen.
3. När lillemannen ramlade av en tigerstaty och slog sig.

Okej, punkt tre låter rätt hemsk, men jag ska förklara varför den inte är det! Först fick jag panik eftersom jag direkt såg att det här inte var en sådan gång man kan säga "Upp och hoppa!" och ungen reser på sig och knallar vidare. Tårarna hade redan bildats och det välkända skriket kom tre sekunder senare. Jag kände pressen att prestera eftersom föräldrarna stod lite längre bort och tittade på oss. Det var nu jag hade chansen att bevisa att jag faktiskt är kapabel att ta hand om deras barn. Snabbt fick jag upp honom på min höft och försökte trösta. Men då drog han till med det ännu mera klassiska draget: "Det ljudlösa skriket". Ni vet när barn blir så ledsna/upprörda att de tar i så mycket att det till slut inte ens kommer ut något ljud och man tror att de ska sluta andas? Det är hemskt! När det ljudlösa skriket dyker upp så vill man inget hellre än att det högljudda vrålet ska komma tillbaka istället. Jag vaggade fram och tillbaka, torkade tårar och blåste på små händer. Kramade och hyssjade. Sen kom jag på att vi faktiskt var i en djupark, dvs. ett ställe med tusentals saker att distrahera en liten ledsen kille med.
"Titta på kissen, Lars! Ska vi kolla om vi ser kissen?!" Kissen i det här fallet var någon form av mini-tiger eller liknande och funkade perfekt som distraktion. Inom en minut tittade han förnöjt på kissen och enda spåret av fallet var de små tårarna som fortfarande fanns kvar på hans små runda kinder.
Jag gav mig själv en klapp på ryggen och kände mig väldigt stolt! :)

Framåt halv två började dock lillemannens ork att tryta och vi sa hejdå till varandra. Fick en kram av mamman innan vi skiljdes åt och allt kändes verkligen bara så himla bra. Allt känns fortfarande så himla bra. Det ska bli så himla kul att lära känna dem bättre och förhoppningsvis få bli en del av deras familj under det här året. Jag kunde inte ha hittat en bättre familj att påbörja mitt nya SKOLFRIA liv hos :)

Nej, nu ska jag ta tag i den där packlistan... Ska försöka fixa lite inlägg med bilder framöver, men det är svårt att hitta något roligt att fota, haha :)

"Nämen, det var inte igår!"

Tjenare tjenare! Den här bloggen var ju verkligen väluppdaterad måste jag säga... Det är ju nästan så man kan tro att jag har övergett bloggandet helt och hållet?! Men nä, så är det inte! (Bara nästan...)
Min mycket sparsamma bloggaktivitet det senaste året har kretsat kring mitt projektarbete. Nu när jag har tagit studenten och fått betyg på arbetet (MVG - woop woop!) så kommer den bloggen att inte ha någon aktivitet överhuvudtaget. Men eftersom nya äventyr ligger framför mig och det ju är väldigt trevligt att dokumentera saker, så kände jag att det var dags att damma av min lilla hörna och börja uppdatera igen!

Vad är det då för äventyr som väntar? Jo, om ni har läst den lilla uppdaterade texten om mig här till höger så vet ni att jag den 1:a augusti flyttar till Schweiz för att arbeta som Au Pair i ett år.
Det ska bli sååååååå kul att det faktiskt krävs sju stycken å för att beskriva min glädje! Jag har hittat en helt underbar familj som jag verkligen tror att jag kommer trivas hos.

Pappan är svensk och mamman är schweizare men har lärt sig att prata svenska. De har en liten pojke, Lars, som fyller 2 år i september. De har även en gul labrador som heter Stella. Jag kommer bo i en by som heter Würenlos och ligger cirka 30 minuter utanför Zürich. Jag kommer se efter Lars och Stella tre dagar i veckan och läsa en tyskakurs på nivå C1 i Winterthur en gång per vecka.

Förutom att jobba och plugga ska jag försöka njuta av landet så mycket som möjligt! Min fina header är en bild från utbytet som jag gjorde för ungefär ett år sedan och är tagen uppe i Alperna i Schweiz. Jag måste verkligen ta mig dit igen! Sedan har jag också planer på att försöka besöka några av de närliggande länderna, eftersom jag nu befinner mig mitt i centrala Europa istället för typ Nordpolen.
En shoppingresa (Ja vadå, har ni aldrig hört talas om en sådan...?) till Berlin är mitt första mål!
Jag hoppas att jag kommer träffa massa roliga människor och skaffa vänner och erfarenheter för livet.

Planerna för när jag återvänder till Sverige sommaren 2014 är att börja plugga till sjuksköterska för att så småningom kunna utbilda mig till barnmorska. Känner mig jättetaggad på det för tillfället!

Nu ska jag ta mig an den enorma utmaningen kring att städa mitt rum ordentligt... På torsdag tar hela familjen tåget ner till Göteborg och spenderar två dygn där. På måndag nästa vecka, 15/7, ska vi ta oss upp till Eskilstuna och gå på Parken Zoo med inga mindre än min framtida familj och arbetsgivare som för tillfället är på semester i Sverige. Det ska verkligen bli superroligt!

Hoho?

Hallihallå! Här var det galet länge sedan jag skrev! Skolan rullar på och just nu ligger mitt bloggfokus på mitt projektarbete: www.stressamindre.blogspot.com - en blogg där jag skriver och stress och förändrar delar i mitt liv för att minska min stress. Kika gärna in där!

Schweiz var underbart! Just nu är det dock psykologiprov, musklers latinska namn, tyskaböcker och projektarbetet som tar upp all min energi - så Schweiz får faktiskt vänta lite.

Har inte så mycket att rapportera - lägger in lite bilder istället. Ha det bra!

Jag och Sam tog en välbehövd tupplur för någon dag sen...

Psykologin är väldigt intressant, dock en aning chockerande...

Jag och mitt lata arsle släpade oss till Friskis idag efter skolan!

Friheten lider mot sitt slut...

Som rubriken skvallrar om så närmar sig skolstarten med stormsteg. Vet inte riktigt hur jag ska känna faktiskt. Det ska bli lite kul att börja igen eftersom jag är lite taggad på att börja läsa psykologi och medicinsk grundkurs. Känner mig dock inte peppad på historia och religion. Vill veta hur mitt schema ser ut, men det kommer upp först den 15:e och vi börjar den 16:e. Taskigt värre. Man vill ju hinna sörja sin förlorade fritid i några dagar innan allt sätter igång... Det är inte mycket som pågår i mitt liv just nu. Jag har försökt ta det lugnt och "finna ro i mig själv". Jag har köpt gymkort och har varit iväg och tränat med Josefine en gång. Dagen efter kunde jag inte röra mina armar överhuvudtaget. Det kändes bra, trots att jag nästan grät och var bästis med värmekudden hela dagen. Vi har även införskaffat oss en xbox med tillhörande Kinect och jag skaffade ett träningsspel vilket är otroligt bra. Jag hoppade hopprep med spelet i kanske... 5-6 minuter. Dagen efter haltade jag fram. Idag när jag vaknade klarade jag knappt att kliva ur sängen på egen hand. Så mitt mål är att försöka träna med spelet 30 min varje dag som jag inte går till gymmet. Känns riktigt bra att vara lite på hugget angående träningen igen. Den här gången ska jag fan inte få slacka av efter en vecka! Idag var jag en sväng på stan och införskaffade två par perfekta jeans, två underbara tröjor och en hårmunk. Jag har länge velat testa en hårmunk men har inte fattat hur man gör, men idag fick jag till det! Blev riktigt snyggt tycker jag, en perfekt vardagsfrisyr när man kanske har lite skitigt hår och inte pallar göra något annat.
Nej, nu ska jag fortsätta läsa i "Kungarnas krig". Baj baj!

Oj, lite dubbelhaksvarning där på vänstra bilden, hehe...

Bulgarien '12

Hejsan hoppsan! Längesedan det blev uppdaterat här. Tänkte slänga in ett litet inlägg om Bulgarien-resan. Bilderna här under sammanfattar resan rätt bra. Det var galet varmt hela tiden, säkert en bra bit över 30 grader varje dag. Det blåste rätt kraftigt som tur var, hade det varit vindstilla hade vi förmodligen gått under. Vi spenderade mycket tid vid poolen och stranden och på något sätt lyckades jag bränna mina knän rejält. Jag passade såklart på att införskaffa mig en massa härliga märkeskopior, bland annat Prada-kopian som bilden visar. Älskar den och den kommer passa perfekt som skolväska nu i höst. Jag läste även flitigt i "Kampen om Järntronen" och lyckades läsa ut den. Fick lite smått ångest och lyckades beställa bok nr. 2 från Bulgarien så den kom i brevlådan dagen efter att vi kom hem till Sverige. Resan var väldigt trevlig och det var skönt att få känna på riktig rejäl värme den här sommaren. Nu känner jag mig lite mer redo för att börja skolan igen.

"She works hard for the money..."

Ja, just nu är jobbet det som kräver typ all min tid och ork. Är väldigt stolt över att jag lyckas komma upp vid 6 varje morgon efter att ha sovit till typ nästan 10 varje dag sedan påsklovet. Jag trivs väldigt bra, men vissa dagar är det segare än andra. Idag fixade jag runt lite inne på sköterskeexpeditionen och sedan kom dagens höjdpunkt: jag fick vara med på ett kejsarsnitt. Sköterskorna på min avdelning är så himla snälla mot mig och har flera gånger frågat vad jag skulle vilja vara med och se liksom. Häromdagen fick jag vara med när de opererade in en venport, vilket var ett av mina önskemål. Att få vara med på ett kejsarsnitt har jag inte ens vågat be om eftersom jag tänkte att det skulle vara praktiskt taget omöjligt. Men så idag så frågade en av sköterskorna om jag skulle vilja vara med på ett och såklart svarade jag ja! Jag trodde dock inte att det skulle bli av endast någon timme senare. En operationssköterska kom till expeditionen och tio min senare satt jag på en pall inne i operationssalen. För det första: jag har föreställt mig operationssalar som relativt mörka, typ kaklade väggar och inga fönster. Den här salen var ganska stor, väldigt luftig och med två stora fönster med utsikt över slottet. Innan läkaren började med kejsarsnittet så sa alla i salen sitt namn och vad de jobbade med för att ge mamman och pappan en trygghet. Jag blev lite nervös när sköterskan sa åt mig att säga mitt namn och det kändes väldigt dumt att säga "Öh.. Hanna, sommarjobbare." efter alla hade sagt typ "Blablabla, narkosläkare.", "Blablabla, operatör." osv, haha. Som tur var verkade föräldrarna tycka det var okej att jag var där. Sedan började det häftigaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Något annat jag är lite stolt över är att jag inte är lika rädd för blod som jag trodde jag var. Jag har nu två gånger på nära håll sett läkare skära i folk och hur det kommer rejält med blod och det har inte känts det minsta obehagligt. Okej, när läkarna drog i varsin ände av hålet för att göra det större blev det lite väl kanske... Egentligen är det inte blodet som är äckligt, utan fettet, haha! I alla fall, jag satt där på min pall och när jag såg hur de började klippa lite försiktigt i fostersäcken och sen när det sa SPLASH! och fostervattnet forsade ut, ja, då började jag känna tårarna stiga upp i ögonen. Jag såg huvudet. Jag såg lillens hår. Och när de drog fram honom och mamman började gråta, ja, då fick jag bita mig hårt i läppen för att inte börja stortjuta jag med. Alltså, ord kan inte beskriva hur magiskt det var! Det fick mig att vilja jobba inom vården och speciellt som typ barnmorska ännu mera. Jag såg en människa födas idag. Jag såg honom ta sitt första andetag utanför mammans mage. Jag hörde hans första skrik. Jag börjar nästan grina nu bara jag tänker på det. Seriöst, hur jävla vackert är inte livet egentligen?

Jobb

Första dagen på jobbet avklarad! Summering av dagen: började hemskt för att sedan bli bra. Det hela började egentligen igår kväll när jag la mig vid 21 för att vara säker på att jag inte skulle vara trött imorse. Vid 05.30 klev jag upp imorse och kände mig pigg och väldigt stolt för att jag hade tagit mig upp så tidigt. Jag åt frukost, gjorde mig i ordning och tittade på några avsnitt "Simpsons" innan det var dags att ta bussen till Akademiska. Allt var frid och fröjd tills jag satt på bussen och jag insåg att jag hade glömt min matlåda hemma. "Fan." tänkte jag men kom sedan på att det finns en caféteria en trappa ner på jobbet. "Va skönt, då löser det sig." tänkte jag och skrattade lite åt min egen vimsighet. När jag kom fram till centralen så hade jag tid innan andra bussen skulle gå, så jag slank in på Pressbyrån för att köpa en matlåda eftersom jag inte visste hur lång lunch jag skulle få. Jag hittade en jättegod pastasallad med kyckling och bacon. "Shit, va bra!" tänkte jag och började gräva i väskan efter plånboken. Den var inte där. Den låg hemma i mitt nattduksbord. "Men vad i helvete..." tänkte jag då och fick ställa tillbaka matlådan och knalla iväg till busshållplatsen utan mat. Då kom det fina med att ha en mamma som jobbar på sjukhuset in i bilden. Ett samtal och en kort bussresa senare mötte jag upp mamma som köpte matlåda åt mig. "Vilken tur att allt löste sig! Nu ska jag ha en jättebra dag!" tänkte jag och knallade upp till min avdelning.

Väl där fick jag byta om till jättefräcka (eller inte...) pappers/tyg kläder. Sen så skulle jag sätta mig och vänta eftersom sköterskan som skulle ta hand om mig var och satte en nål på en patient. Så jag satte mig där på expeditionen och väntade. Då började jag känna att det var rätt varmt alltså. Jag hade stressat upp mig angående hela grejen med matlådan och plånboken och sedan skyndat mig genom kulverten för att inte komma för sent. Men fan va varmt det var... "Okej, Hanna, lugn nu. Andas djuuuuupt. Kom ihåg: andas i en fyrkant..." Där satt jag och försökte lugna mig själv när sköterskan kom och frågade ifall jag ville följa med när hon satte nålen. Jag var så nervös och ville göra ett bra intryck att jag svarade "Javisst!" och reste mig snabbt och följde efter henne. Väl inne på patientens rum började det snurra i huvudet. Huvudet blev jättevarmt och jag fick fram "Ursäkta, kan jag sätta mig ner? Jag känner mig lite..." medan jag stapplande försökte sätta mig på en stol. Jag höll på att dö av pinsamhet. Jag hade inte ens jobbat i fem minuter och nu höll jag på att svimma? Vilket superbra intryck! Men sköterskan var supersnäll och frågade ifall jag ville ha lite saft. Mitt huvud var tyvärr alldeles dimmigt då,  men på något sätt lyckades jag följa med henne in i en tom sal. Medan hon öppnade fönstret så frågade hon ifall jag behövde kräkas. "Nej, jag måste bara sitta lite..." tror jag att jag fick fram innan jag kände att "Åh, hjälp, fan, nu svimmar jag verkligen!" och nästan sprang fram till en av sängarna och satte mig ner. Sköterskan var snabbt framme och la en lakan under mig innan jag la mig raklång på sängen. Hon frågade ifall jag hade ätit något imorse och ifall jag hade mens. "Tidigt imorse och nej." fick jag fram där jag låg med slutna ögon och försökte andas lugnt. Sköterskan gick iväg och kom sedan tillbaka med ett glas saft. Jag lyckades dricka lite medan hon frågade varför jag trodde att jag mådde som jag gjorde. Jag fick förklara hela grejen med matlådan, plånboken och om hur jag lätt stressar upp mig och då får jättelätt att svimma. Jag tror att jag bad om ursäkt ett X antal gånger och helst av allt ville jag bara försvinna från jordens yta. Jag kände mig så himla misslyckad! Hon försäkrade mig gång på gång att det inte gjorde något och att jag bara skulle ligga och vila mig tills jag mådde bättre. När hon hade lämnat mig låg jag och stirrade ut genom fönstret i tio minuter och var arg på mig själv. Sen kom en annan sköterska och frågade hur jag mådde. Hon var väldigt snäll och skrattade MED mig och även hon försäkrade att det inte gjorde någonting. Hon sa åt mig att tjuvstarta med morgonfikat och hjälpte mig in i personalrummet där jag åt en hårdmacka och drack ett glas saft. En trevligt läkare kom och satt bredvid mig i soffan och frågade lite om vem jag var osv.
Efter mackan så började jag gudskelov att må lite bättre.

Efter morgonfikat så fick jag en massa rundturer på avdelningen vilket var väl behövligt. Sedan var det dags att göra fika till den första patienten. Jag jobbade flitigt (höhö...) med att bre 10 mackor och plasta in dem för att kunna ge direkt när patienterna ville ha fika. Resten av dagen varvades med fika fixande, sängbäddande, rumstädande och lite "Göra absolut ingenting.". Först kände jag mig rätt så oduglig där jag satt i en fåtölj och läste damtidningar. "De kommer tycka jag är värsta slackern ju!" tänkte jag förskräckt och såg mig desperat om efter saker att göra. Men sen insåg jag att sköterskorna heller inte hade mycket att göra. Jag jobbar ju på en uppvaksavdelning, vilket innebär att det främsta arbetet är att lindra patienters smärta när de vaknar upp. Det arbetet kan ju inte jag sköta, utan mina uppgifter är alltså att fixa fika till dem och sedan städa när de åker hem/till en annan avdelning. Tiden där i mellan fanns det inte så mycket att göra. Efter lunchen så föreslog sköterskorna att jag kunde få hjälpa till att sommarstäda ifall jag hade lust. "Javisst, absolut!" Jag tror aldrig jag har varit så ivrig till att städa, haha! Men att städa ger mig något att göra samt får tiden att gå lite fortare.

Till slut blev klockan i alla fall tre och jag fick gå och byta om. Gick till mamma och vi tog en glass i Stadsparken innan vi fortsatte till Resecentrum för att hämta ut mina mediciner och fixa busskort till mig. Nu ligger jag här i sängen och har cirka 0% lust att röra på mig. En sak jag dock ska göra är att lägga ner plånboken i väskan. Nu. Och sätta en lapp på dörren där det står "MATLÅDAN FÖR I HELVETE!". Summa summarum: dålig start på dagen men för övrigt trevlig dag med väldigt trevliga personer. Jag ber till högre makter att slippa ha en sån här morgon någonsin igen. Usch och fy. Imorgon blir det 8.30 - 15.00 igen! Det är bara att kötta på i tre veckor nu. Heja heja!

Jag i min coola outfit, höhö...