Sömntuta

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till mig själv "Imorgon ska jag gå upp senast nio så jag hinner få saker gjorda!" och lika många gånger har jag vaknat av väckarklockan kl 9, tryckt av alarmet och sedan sovit till 11.30. Jag kan inte hjälpa det! Min säng är helt gudomlig. Om jag fick bestämma slulle jag ligga där hela dagen! Men nej, jag måste faktiskt in till skolan en snabbis och sätta upp lappar ang. morgondagens grillkväll med Tyskaföreningen. Tyvärr ser det inte direkt ut som att det kommer några fler än jag och Emma, vilket är tråkigt, men men, det blir nog skoj ändå! Nu är det inte långt kvar tills sommarlovet börjar, jippi!!! Här har ni förresten en av de grymt fina bilderna som Sara tog på mig i söndags!

Nytt utseende!

Tadaaa! Visst är bloggen fin?! Idag har jag haft Sara på besök här hemma. Vi har spelat in en cover på Demi Lovatos "Lightweight" och sen tog hon en massa fina bilder på mig, vilket är anledningen till att bloggen har ett nytt utseende. Hon är en sådan otrolig fotograf och galet duktig på att spela gitarr och sjunga! Lägger upp några av bilderna hon tog när hon har redigerat dem färdigt. Den här veckan har jag inget speciellt på gång. Imorgon har jag mina två sista prov för terminen: en tyskauppsats och ett kemiprov. Kemiprovet har jag lite smått panik inför - det känns som att ingenting har fastnat - men det får faktiskt gå hur som helst. Jag har hela trean på mig att fixa upp ett bra slutbetyg i kemi B. På tisdag ska jag äntligen klippa mig och jag funderar faktiskt på att klippa av en bra bit, men är inte säker än. Får tänka på saken lite... Sedan på fredag så ska ha grillkväll med tyskaföreningen, mitt första event jag har styrt ihop som ordförande! That's right, jag har gått och blivit ordförande! :D Det ska bli jätteroligt, så jag håller tummarna att det inte regnar på fredag... Nej, nu ska jag äta lite mackor och försöka få in lite mera kemi i huvudet. Hej hej!

My heart

It's my heart you're stealing, it's my heart you take.
It's my heart you're dealing with and it's my heart you'll break.
It's my heart you're taking, it's breaking bit by bit.
It's my heart you're dealing with, but you don't know about it.

If you'd feel like I feel and if you'd know what I know.
I don't think you'd ever play me; I know you'd never play me.

Bla bla bla...

Hello hello! Här sitter jag och mår bra! Ärligt talat, finns det något bättre än nytvättat hår? Jag ska vara väldigt fåfäng nu och säga att JAG ÄLSKAR MITT HÅR! Sitter och drar fingrarna igenom det non stop och förundras över hur mjukt det är, haha <3 Jag sitter i pyjamas och planerar att titta på något avsnitt av någon serie innan jag lägger mig tidigt eftersom jag imorgon kommer skriva matte nationella från 8.30 - 12.30. Yeeeey... Usch och fy, stora prov är verkligen inte min starka sida! Jag bara hoppas att det inte är allt för svårt och att jag lyckas fixa åtminstone ett VG så jag får det som slutbetyg i kursen. Har inget speciellt vettigt att skriva... Var och shoppade loss på stan häromdagen och köpte skor ensam för första gången i hela mitt liv, haha! För 249 kr fick jag två par skor varav ett jag har totalt kärat ner mig i. Supersköna och jättefina och jag tänker gå i dem hela sommaren lång. Kanske slänger upp någon bild på dem imorgon eller så. Nej, nu ska jag ta och borsta tänderna!

Ha en fortsatt trevlig kväll :)

Overanalyze this

Jag är en jäkel på att överanalysera saker. Om jag fick ändra en sak i min personlighet så skulle det vara att jag skulle börja vara spontan och inte tänka tusen steg före hela tiden. Det jag överanalyserar mest om är såklart killar. Vad annars liksom? Istället för att bara stänga av alla tankar och ha en normal konversation på Facebook eller SMS, så sitter jag där och tänker på ifall jag verkar för klängig, hur jag ska hålla kvar hans intresse för att skriva med mig och en massa andra jävla tankar vilket gör att jag ofta får lite smått panik. Vilket är galet. Jag är så himla rädd för att verka klängig och galen, att jag istället håller tillbaka min personlighet. Jag säger inte allt jag tänker på eftersom jag är rädd att skrämma bort killen. Är det en riktig snygg kille vågar jag oftast inte ens prata med honom i verkligheten eftersom det är så mycket svårare att dölja ens personlighet där. Det blir aldrig någonting med dessa killar och det resulterar i att jag börjar ifrågasätta mitt utseende.
"Är jag för ful?", "Är jag för kort?", "Ser han mig som en slags lillasyster?" osv. Så här i efterhand inser jag dock att det förmodligen berodde på att jag inte visade hela min personlighet. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag inte är ett sexigt bombnedslag, vilket gör att mitt triumfkort är min personlighet. Jag har aldrig varit med om att en kille har blivit intresserad av mig vid första ögonkastet, utan det har alltid kommit efter att han har lärt känna mig. Så i mitt fall är det verkligen insidan som räknas och vad gör jag? Jo, jag går och håller igen eftersom jag vill att killarna ska gilla mig. Ack, så dumt! Jag måste sluta vara så jävla rädd för att verka klängig! Om jag hade fått tummen ur röven för lite mer än ett år sedan och vågat göra mer än att utbyta leenden och blickar med en.. ja, nästan perfekt kille, så hade kanske mitt liv sett annorlunda ut idag. Vem vet liksom? Men nej, idiotisk som jag är så sitter jag istället här ensam på mitt rum och smsar med honom om hur kär han är i en tjej som han endast har träffat en gång. En tjej som gjorde allt det jag inte gjorde. Fan också. Helvete. Får ta och se det här som en läxa. Nästa gång en perfekt kille dyker upp och visar lite intresse så ska jag stänga av den överanalyserande delen av min hjärna och bara vara mig själv. Då kanske jag slipper sitta ensam ett år senare och vara bitter...

Wazzaaaaaaaaaaaaa?!

Fin rubrik va? Rubriker är verkligen inte min starka sida. Hur är det med er alla fina människor där ute? Själv börjar jag sakta men säkert att må bättre. Det går med bebissteg, men hellre det än att det inte går alls. Vårterminen börjar lida mot sitt slut vilket är så skönt att jag inte ens kan uttrycka det i ord. Det jag har kvar i skolan innan det efterlängtade sommarlovet börjar är muntliga NP i engelska, NP i matte C och ett kemiprov. Känns helt okej, även om matten ger mig ångest blandat med raseri. Snart är det även dags för Katte-Skrapan-kampen! Det var galet roligt förra året, även fast vi förlorade. Dock är jag konflikträdd som satan, vilket gör att jag har lite smått ångest inför alla Skrapanmänniskor. Förra året hade jag och en klasskompis gått på toa innan vi gick och satte oss och för att komma till Katte-läktaren behövde vi gå igenom Skrapans läktare. Jag har aldrig känt mig så liten och förnedrad i hela mitt liv. En hel läktare som buade åt en är inget att leka med. Okej, det var väl kanske inte direkt riktat personligen mot mig, men hemskt var det ändå. Och om Katte förlorar i år igen så planerar jag att undvika Facebook i några dagar, alternativt dölja alla händelser från folk som går på Skrapan. Haha, tänk så konflikträdd man kan vara! Nej, nu ska jag ta och kolla på ett avsnitt "Supernatural" som jag har blivit beroende av. Dock är jag nästan alltid livrädd när jag tittar på den, så nattlampan kommer inte försvinna på ett bra tag om jag säger så, haha!

Ha en trevlig lördag :)

Livet just nu

LÅNGT INLÄGG

Hejsan, det var ett tag sen senast! Om man bortser från alla PAD inlägg jag har gjort på senaste tiden, så var senaste gången jag skrev den 26:e mars. Väldigt mycket har hänt sen dess. De flesta inlägg jag skrev innan dess var väldigt svajiga. Ni kanske minns "Den nakna sanningen" som var väldigt deppigt skrivit och sedan inlägget efter det var "Back on track" där jag skrev att allt var bra igen. Åh vad jag önskar att det verkligen stämde. Att allt var toppen igen, men så enkelt går det inte. Istället är jag nu "sjukskriven" fram till sommarlovet. Anledningen? Jag har sprungit in i väggen med huvudet före. De flesta som har känt mig länge vet att jag alltid har satsat mycket på skolan. Jag har alltid varit duktig och jag har alltid älskat att vara duktig. Jag har alltid älskat skolan eftersom den fyllde mitt bekräftelsebehov. Där fick jag beröm av lärarna och jag sög åt mig som en svamp. Det låter väl toppen, men nackdelen var att mitt sociala liv blev lidande. Jag har,och har alltid haft, ett väldigt begränsat umgänge utanför skoltid. Jag har dessutom alltid haft väldigt lågt självförtroende och kombinerar man det med skolan så blir det en farlig kombination. Skolarbetet gav mig en slags trygghet. Jag visste att jag var duktig på det och det där ständiga suget efter bekräftelse gjorde att jag pluggade hela tiden. Jag har pluggat på vartenda lov sedan 1:an. Vartenda lov. Tiden då jag skulle ha skitit i skolböckerna totalt och istället ha använt den värdefulla tiden till att VILA. Vissa flyr verkligheten genom dataspel, träning eller böcker, men min verklighetsflykt blev skolarbetet. I sjuan läste jag klart högstadiets tyska, bara för att jag kunde och ville. I åttan och nian läste jag in högstadiets spanska också. Jag lämnade högstadiet med 315 poäng och började på naturvetenskapsprogrammet på Katedralskolan. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Jag fattade direkt tycke vid kemi, ett ämne som jag inte ens hade läst på Kunskapsskolan. Tack vare att NO-undervisningen var bristande på Kunskapsskolan, fick vi Kunskapselever kämpa extra mycket med kemin, fysiken och biologin. Jag minns en lektion då vi skulle börja med organisk kemi och vi skulle namnge alkaner. Praktiskt taget alla händer i klassrummet sträcktes upp, praktiskt taget alla visste att det hette metan, etan, propan, butan osv. medan jag satt där helt tyst. Jag hade ingen aning om vad alkanerna hette, jag hade inte ens en aning om vad alkaner var. Det gjorde ont i mig att inte kunna något som alla andra verkar kunna. Jag kände mig dum. Vilket låter otroligt löjligt, men så kände jag. Hur som helst, min poäng med allt det här är att 1. Jag har alltid varit superambitiös med skolan och 2. Jag älskade skolan. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, ända tills jag kom till gymnasiet. Jag kan inte direkt säga att jag har svårt för mig, men jag måste kämpa mera än vad jag har behövt förut och det stör mig. Vafan, jag vill ju kunna allt direkt! Jag vill ju kunna plugga extra för att jag VILL, inte för att jag BEHÖVER. Skolarbetet hade varit min bekräftelsekälla så länge, att jag började definera mig själv utifrån skolarbetet. Fick jag VG istället för MVG på ett prov, ja då var jag inte lika duktig längre. Mitt värde stod i direkt proportion mot mina betyg. Galet va?

I höstas började det gå utför rejält. Förutom den vanliga höstdeppen, så kom de fruktade slutproven i fysik och kemi. Fy satan vad jag stressade inför dem proven! Det blev jullov och jag vilade väl mer än vad jag normalt sett brukar göra, men jag pluggade fortfarande. Vårterminen började och jag kände mig taggad. Vårterminen är alltid lättare. Men någon månad in på terminen började det kännas annorlunda. Lusten började försvinna och skolan blev ett måste istället för något jag såg fram emot. Det eskalerade allt eftersom och det som satte igång det hela var att jag helt plötsligt började må jätteilla i skolan. Att sitta på en skoltoa och må illa är icke trevligt. Jag åkte hem efter någon timme och sedan kom jag inte tillbaka till skolan på nästan tre veckor. Jag hade dessutom lite problem med en av mina lärare, vilket gav mig magkatarr för jag var så orolig inför mötet vi skulle ha med honom. Den dagen när vi kom till skolan var jag så nervös att jag höll på att svimma och spy på samma gång. Men mötet gick bra och läraren har blivit otroligt mycket bättre sedan dess. Efter de här tre veckorna med magkatarr och en rejäl förkylning, så gick jag en vecka i skolan. Sedan blev det påsklov. På påsklovet pluggade jag knappt någonting. Jag spenderade de flesta dagarna i sängen där jag sov och tittade på teve. Efter påsklovet gick jag en dag, sedan gick det inte längre.

Jag tror att många av mina klasskamrater tycker det är konstigt att jag är "sjukskriven", för i skolan visar jag inte hur jag känner. Jag håller upp en fasad för att ingen ska se hur jävligt jag egentligen mår. Jag skrattar och skojar, men på insidan vill jag bara åka hem och sova flera dagar i sträck. På tisdagskvällen efter påsklovet bröt jag ihop. Varför? För jag räknade ner timmarna tills jag behövde gå och lägga mig. Jag hade sådan ångest för att gå och lägga mig eftersom jag visste att då var det snart dags för att gå upp och gå till skolan igen. Jag har väldigt mycket problem med min mage och det värsta jag vet är att må dåligt på offentliga ställen, vilket ökade min ångest något enormt. Enda sedan jag började i sjuan har jag åkt buss själv varje morgon till skolan. Nu var jag livrädd för att åka buss. Jag mådde så dåligt att jag bara skakade och grät när jag tänkte på att behöva åka buss. Ända sedan 6:an har jag gått regelbundet hos en kurator här i Sävja. Hon är underbar. Helst skulle jag vilja krympa henne och ha med henne i min ficka hela tiden. Ingen kan få mig att må så bra som hon. Dagen efter jag bröt ihop hade jag tid hos henne. Det enda jag kunde göra var att gråta. Jag grät och grät och grät. Jag mådde så jävla dåligt. Hon sa att hon aldrig har sett mig må så här dåligt och då har hon ändå följt mig i snart sex år. Hon tyckte vi skulle ringa till Spången, som är en psykiatrisk mottagning för gymnasieungdomar. Jepp, så många gymnasieungdomar mår dåligt att kommunen har varit tvungna att öppna en egen mottagning för dem. Vi fick en tid hos en psykiatriker för bedömning, så nu på onsdag ska jag dit.

Det jag slåss med nu är skuldkänslorna. Jag tar frasen "Det finns alltid någon som har det värre." väldigt bokstavligen. Jag tycker inte att jag mår tillräckligt dåligt för att vara "sjukskriven". Jag har svårt att klassa mitt problem som allvarligt. Hade jag haft ett fysiskt problem hade det inte varit några problem, men just för att det är psykiskt så har jag svårt att acceptera det. Jag tycker att jag borde vara stark nog att köra "Bita ihop och fortsätt ändå"-metoden, men det är jag inte. Inte längre. Många dagar har jag inte ork till något annat än att ligga i sängen och stirra på teven. Jag orkar verkligen ingenting annat. De dagar som jag mår bra och "Busstränar" genom att åka ner på stan och möta mamma får jag enorma skuldkänslor. Den lilla gubben på axeln säger "Jahaja, jag trodde du mådde dåligt? Vad är du för en liten lögnare egentligen?" och ger mig ont i magen. Mina föräldrar och min kurator försöker gång på gång banka in i mitt huvud att jag har allt rätt i världen att vara hemma och att mitt problem är på riktigt, men det är så sjukt svårt att få in det. Jag ser mig själv som en svag individ eftersom jag inte klarar av "Bita ihop och fortsätt ändå"-metoden. Därför fick jag en så varm och bra känsla i magen när jag var i skolan för ett tag sen för att ha biologiredovisning och jag var med en stund på tyskan innan. Min fina vän Lisen sa något i stil med "Va stark du är som gör det här." och det gjorde mig helt stum. Jag hade absolut ingen tanke på att man kunde se det så. Att jag var stark för att jag satte ner foten när det blev för mycket för att hantera. Tack Lisen för den kommentaren, den betydde verkligen mycket <3

För att sammanfatta... jag är nu hemma hela tiden. Helg hela veckan. Det är galet skönt. Ni kanske är lite avundsjuka på mig för det, men snälla - var inte det. Jag skulle ge allt för att få tillbaka den där känslan av att jag älskar skolan och vill dit hela tiden. För det är den Hanna jag känner igen. Det känns som att jag har tappat bort mig själv i samband med att jag tappade lusten för skolan, vilket inte är en trevlig känsla. Jag känner mig som ett litet barn när jag måste träna på att åka buss; något som jag har gjort själv i över sex år. Men det får vara så. Bebissteg. En dag i taget. Hellre det här än att köra på tills jag mår så dåligt att jag kanske inte orkar hämta mig igen... Till alla mina klasskamrater som kan tänka sig ha läst det här inlägget: jag saknar er superdupermycket och jag hoppas att ni inte tycker jag är knäpp eller svag pga. allt det här. Till alla som läser det här inlägget: våga säga ifrån när det blir för mycket. Ge fan i "Bita ihop och fortsätt ändå"-metoden. Den funkar inte i längden. Jag vet att man inte vill känna sig som en mes som klagar på minsta lilla grej, men klaga hellre en gång för mycket än en gång för lite. Och en sista sak: släpp tanken om att "Men alla andra klarar ju det här. Ingen annan mår dåligt, det är bara jag som är svag." Man är aldrig ensam när det kommer till att må såhär. Speciellt inte om man är tonåring. Saken är den att det förmodligen anses lite skamligt att visa att man mår dåligt, eftersom det knappt pratas om det, men det är helt normalt och framförallt helt OKEJ att känna så här. Våga prata om det. Jag lovar att folk kommer att förstå. Även om de aldrig har upplevt samma sak så kommer de visa hänsyn och förståelse.

Du är inte ensam.