Det är väl hög tid att jag skriftligt uppdaterar hur mitt liv ser ut för tillfället. Jag antar att alla som läser min blogg även har mig som vän på facebook och därför redan vet att jag är hemma i Sverige igen sedan lite mer än en månad tillbaka. Efter ett X antal sömnlösa nätter, ett gäng gråtattacker och ett efterlängtat kuratorsamtal så känns situationen åtminstone hanterbar, men det faktum att den bästa månaden i mitt liv slutade med den värsta dagen jag någonsin har upplevt kommer aldrig försvinna.
Min sista vecka som au pair var en enda stor bergochdalbana. Tisdag - en kombination av hemlängtan, PMS och undantryckt tvivel får mig att verkligen ifrågasätta mitt val att arbeta som au pair. Att jag och föräldrarna hade väldigt olika åsikter kring en hel del saker spädde på det hela ännu mer... Jag smsar med mina föräldrar och bestämmer mig för att prata med föräldrarna kring att sluta som au pair. När mamman kommer hem på kvällen försöker jag förklara situationen medan tårarna rinner (Damn you PMS!). Jag ska inte gå in på detaljer, men det kändes inte riktigt som att vi förstod varandra speciellt bra och jag åker till min kompis Linda för att få lite andrum och möjligheten att prata igenom det hela med någon. Onsdag - det har blivit bestämt att jag ska stanna i tre veckor till, eftersom mamman sedan får ledigt och då hinner ta hand om lillemannen medan de letar efter en annan lösning. Jag skolkar från min språkkurs och åker hem till honom istället (Prioriteringar ffs!). Det är bestämt sedan tidigare att jag ska sova över hos honom och vid sjutiden smsar jag till mamman och informerar kring detta. En timme senare ringer hon mig. Jag vågar inte svara. En halvtimme senare ångrar jag mig och ringer upp henne. Vi pratar i säkert en halvtimme kring allt och när vi avslutar samtalet känns det lite bättre. Jag har fått för mig att jag vill stanna till jul. (Det är makalöst hur en muskulös kropp kan fucka upp ens förstånd...) Torsdag - mysig morgon och förmiddag hos honom. Spenderar eftermiddagen inne i Zürich och strosar runt i butiker. Läget känns helt okej. Kommer hem till Würenlos och stämningen är, of course, en aning ansträngd, men det funkar. Fredag - värsta dagen i mitt liv. Redan på morgonen känner jag att jag inte kommer klara av att stanna i tre veckor till. Det fungerar helt enkelt inte längre. Jag smsar mamman om detta och har sedan smskontakt med min fina vän Janine som jag lärde känna genom utbytet vi hade med skolan. Jag frågar henne om skjuts till flygplatsen när det väl är dags och det hela slutar med att det blir bestämt att jag ska bo hos henne tills vi hittar ett billigt flyg. Runt lunchtid ringer mamman. Hon är självklart upprörd och jag kämpar för att inte börja grina medan vi pratar. Går inte in på samtalet, men det var sjukt jobbigt och efteråt bokstavligen vräker jag ner alla kläder och saker i mina resväskor och förbereder mig mentalt för hennes hemkomst på kvällen. Kvällen bestod av maniskt städande av mitt rum + badrum, signerande av ett X antal papper och ett skärsår i tummen som jag upprepade gånger fick putsmedel i vilket fick mig att nästan börja grina. Det var den korta varianten. Den censurerade versionen. Vid 22.00 klev jag innanför dörren till Janines lägenhet och kunde andas för första gången på hela dagen. Vi åt en lätt "middag" och sedan skypade jag med först min mamma och sen Elin. När jag framåt midnatt lade mig på luftmadrassen på golvet bredvid Janines säng och släckte lampan så kom det ett antal tårar. Tårar av lättnad. Jag var inte ensam längre och jag skulle inte behöva träffa föräldrarna igen.
Jag bodde hos Janine fredag-onsdag och jag mådde så himla bra hela tiden. Det är helt jävla otroligt att jag har fått så fin kontakt med hennes familj och henne. Två utbytesveckor och jag kände mig som en i familjen under dessa dagar. Ord kan inte beskriva hur otroligt tacksam jag är gentemot dem. De gjorde så sjukt mycket för mig och jag skulle inte ha klarat av någonting utan dem.
Nu har jag alltså varit hemma i över en månad och jag börjar "vänja" mig vid att inte ha ett skit att göra. Jag ska börja läsa en anatomikurs i november-december, men det är endast en kvällskurs två ggr/vecka, så har rätt mycket dötid att slå ihjäl... Till våren börjar jag förhoppningsvis att plugga till sjuksköterska.
Jag saknar alla mina au pair kompisar. Jag saknar honom med stort H. Jag saknar Zürich. Jag saknar Schweiz. Jag saknar att känna mig "vuxen" och självständig. Det finns så jäkla mycket jag saknar, men jag skulle förmodligen inte ha mått speciellt bra efter ytterligare några veckor. Vissa kan tycka att jag gav upp för tidigt, att jag är dum som gav upp en bra möjlighet för ett "äventyr", men om det är något min utmattningsdepression lärde mig så är det att min psykiska hälsa går före ALLT annat.
Jag älskade mitt sociala liv i Schweiz, men mitt sociala liv var endast en del av livet där nere och resten var inte alls lika bra. Om 50% känns toppen och 50% känns skit är det inte värt det. Det måste kännas 100% fantastiskt för att vara värt den psykiska påfrestning som au pair arbetet faktiskt innebär. Jag känner mig avundsjuk på alla mina kompisar på facebook som jobbar som au pairer och lägger upp saker kring hur bra de trivs osv. Känner de också 50/50 men biter ihop ändå? Är jag svagare än dem? Nej. Jag hade jävligt otur helt enkelt och så här i efterhand känner jag mig nästan stolt för att jag hade stake nog att ta mig ur en situation som jag inte mådde bra av. Det hade jag absolut inte klarat av för några år sedan.
Hur som helst - långt inlägg! - nu är nästa steg att försöka skapa mig ett vuxet och självständigt liv här i Muppsala istället. Hur lätt det nu blir medan man fortfarande bor hemma och inte pluggar eller jobbar... Men men, det löser sig fan! Om ni har läst hela inlägget - puss på er gullrumpor!
