"She works hard for the money..."

Ja, just nu är jobbet det som kräver typ all min tid och ork. Är väldigt stolt över att jag lyckas komma upp vid 6 varje morgon efter att ha sovit till typ nästan 10 varje dag sedan påsklovet. Jag trivs väldigt bra, men vissa dagar är det segare än andra. Idag fixade jag runt lite inne på sköterskeexpeditionen och sedan kom dagens höjdpunkt: jag fick vara med på ett kejsarsnitt. Sköterskorna på min avdelning är så himla snälla mot mig och har flera gånger frågat vad jag skulle vilja vara med och se liksom. Häromdagen fick jag vara med när de opererade in en venport, vilket var ett av mina önskemål. Att få vara med på ett kejsarsnitt har jag inte ens vågat be om eftersom jag tänkte att det skulle vara praktiskt taget omöjligt. Men så idag så frågade en av sköterskorna om jag skulle vilja vara med på ett och såklart svarade jag ja! Jag trodde dock inte att det skulle bli av endast någon timme senare. En operationssköterska kom till expeditionen och tio min senare satt jag på en pall inne i operationssalen. För det första: jag har föreställt mig operationssalar som relativt mörka, typ kaklade väggar och inga fönster. Den här salen var ganska stor, väldigt luftig och med två stora fönster med utsikt över slottet. Innan läkaren började med kejsarsnittet så sa alla i salen sitt namn och vad de jobbade med för att ge mamman och pappan en trygghet. Jag blev lite nervös när sköterskan sa åt mig att säga mitt namn och det kändes väldigt dumt att säga "Öh.. Hanna, sommarjobbare." efter alla hade sagt typ "Blablabla, narkosläkare.", "Blablabla, operatör." osv, haha. Som tur var verkade föräldrarna tycka det var okej att jag var där. Sedan började det häftigaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Något annat jag är lite stolt över är att jag inte är lika rädd för blod som jag trodde jag var. Jag har nu två gånger på nära håll sett läkare skära i folk och hur det kommer rejält med blod och det har inte känts det minsta obehagligt. Okej, när läkarna drog i varsin ände av hålet för att göra det större blev det lite väl kanske... Egentligen är det inte blodet som är äckligt, utan fettet, haha! I alla fall, jag satt där på min pall och när jag såg hur de började klippa lite försiktigt i fostersäcken och sen när det sa SPLASH! och fostervattnet forsade ut, ja, då började jag känna tårarna stiga upp i ögonen. Jag såg huvudet. Jag såg lillens hår. Och när de drog fram honom och mamman började gråta, ja, då fick jag bita mig hårt i läppen för att inte börja stortjuta jag med. Alltså, ord kan inte beskriva hur magiskt det var! Det fick mig att vilja jobba inom vården och speciellt som typ barnmorska ännu mera. Jag såg en människa födas idag. Jag såg honom ta sitt första andetag utanför mammans mage. Jag hörde hans första skrik. Jag börjar nästan grina nu bara jag tänker på det. Seriöst, hur jävla vackert är inte livet egentligen?

Jobb

Första dagen på jobbet avklarad! Summering av dagen: började hemskt för att sedan bli bra. Det hela började egentligen igår kväll när jag la mig vid 21 för att vara säker på att jag inte skulle vara trött imorse. Vid 05.30 klev jag upp imorse och kände mig pigg och väldigt stolt för att jag hade tagit mig upp så tidigt. Jag åt frukost, gjorde mig i ordning och tittade på några avsnitt "Simpsons" innan det var dags att ta bussen till Akademiska. Allt var frid och fröjd tills jag satt på bussen och jag insåg att jag hade glömt min matlåda hemma. "Fan." tänkte jag men kom sedan på att det finns en caféteria en trappa ner på jobbet. "Va skönt, då löser det sig." tänkte jag och skrattade lite åt min egen vimsighet. När jag kom fram till centralen så hade jag tid innan andra bussen skulle gå, så jag slank in på Pressbyrån för att köpa en matlåda eftersom jag inte visste hur lång lunch jag skulle få. Jag hittade en jättegod pastasallad med kyckling och bacon. "Shit, va bra!" tänkte jag och började gräva i väskan efter plånboken. Den var inte där. Den låg hemma i mitt nattduksbord. "Men vad i helvete..." tänkte jag då och fick ställa tillbaka matlådan och knalla iväg till busshållplatsen utan mat. Då kom det fina med att ha en mamma som jobbar på sjukhuset in i bilden. Ett samtal och en kort bussresa senare mötte jag upp mamma som köpte matlåda åt mig. "Vilken tur att allt löste sig! Nu ska jag ha en jättebra dag!" tänkte jag och knallade upp till min avdelning.

Väl där fick jag byta om till jättefräcka (eller inte...) pappers/tyg kläder. Sen så skulle jag sätta mig och vänta eftersom sköterskan som skulle ta hand om mig var och satte en nål på en patient. Så jag satte mig där på expeditionen och väntade. Då började jag känna att det var rätt varmt alltså. Jag hade stressat upp mig angående hela grejen med matlådan och plånboken och sedan skyndat mig genom kulverten för att inte komma för sent. Men fan va varmt det var... "Okej, Hanna, lugn nu. Andas djuuuuupt. Kom ihåg: andas i en fyrkant..." Där satt jag och försökte lugna mig själv när sköterskan kom och frågade ifall jag ville följa med när hon satte nålen. Jag var så nervös och ville göra ett bra intryck att jag svarade "Javisst!" och reste mig snabbt och följde efter henne. Väl inne på patientens rum började det snurra i huvudet. Huvudet blev jättevarmt och jag fick fram "Ursäkta, kan jag sätta mig ner? Jag känner mig lite..." medan jag stapplande försökte sätta mig på en stol. Jag höll på att dö av pinsamhet. Jag hade inte ens jobbat i fem minuter och nu höll jag på att svimma? Vilket superbra intryck! Men sköterskan var supersnäll och frågade ifall jag ville ha lite saft. Mitt huvud var tyvärr alldeles dimmigt då,  men på något sätt lyckades jag följa med henne in i en tom sal. Medan hon öppnade fönstret så frågade hon ifall jag behövde kräkas. "Nej, jag måste bara sitta lite..." tror jag att jag fick fram innan jag kände att "Åh, hjälp, fan, nu svimmar jag verkligen!" och nästan sprang fram till en av sängarna och satte mig ner. Sköterskan var snabbt framme och la en lakan under mig innan jag la mig raklång på sängen. Hon frågade ifall jag hade ätit något imorse och ifall jag hade mens. "Tidigt imorse och nej." fick jag fram där jag låg med slutna ögon och försökte andas lugnt. Sköterskan gick iväg och kom sedan tillbaka med ett glas saft. Jag lyckades dricka lite medan hon frågade varför jag trodde att jag mådde som jag gjorde. Jag fick förklara hela grejen med matlådan, plånboken och om hur jag lätt stressar upp mig och då får jättelätt att svimma. Jag tror att jag bad om ursäkt ett X antal gånger och helst av allt ville jag bara försvinna från jordens yta. Jag kände mig så himla misslyckad! Hon försäkrade mig gång på gång att det inte gjorde något och att jag bara skulle ligga och vila mig tills jag mådde bättre. När hon hade lämnat mig låg jag och stirrade ut genom fönstret i tio minuter och var arg på mig själv. Sen kom en annan sköterska och frågade hur jag mådde. Hon var väldigt snäll och skrattade MED mig och även hon försäkrade att det inte gjorde någonting. Hon sa åt mig att tjuvstarta med morgonfikat och hjälpte mig in i personalrummet där jag åt en hårdmacka och drack ett glas saft. En trevligt läkare kom och satt bredvid mig i soffan och frågade lite om vem jag var osv.
Efter mackan så började jag gudskelov att må lite bättre.

Efter morgonfikat så fick jag en massa rundturer på avdelningen vilket var väl behövligt. Sedan var det dags att göra fika till den första patienten. Jag jobbade flitigt (höhö...) med att bre 10 mackor och plasta in dem för att kunna ge direkt när patienterna ville ha fika. Resten av dagen varvades med fika fixande, sängbäddande, rumstädande och lite "Göra absolut ingenting.". Först kände jag mig rätt så oduglig där jag satt i en fåtölj och läste damtidningar. "De kommer tycka jag är värsta slackern ju!" tänkte jag förskräckt och såg mig desperat om efter saker att göra. Men sen insåg jag att sköterskorna heller inte hade mycket att göra. Jag jobbar ju på en uppvaksavdelning, vilket innebär att det främsta arbetet är att lindra patienters smärta när de vaknar upp. Det arbetet kan ju inte jag sköta, utan mina uppgifter är alltså att fixa fika till dem och sedan städa när de åker hem/till en annan avdelning. Tiden där i mellan fanns det inte så mycket att göra. Efter lunchen så föreslog sköterskorna att jag kunde få hjälpa till att sommarstäda ifall jag hade lust. "Javisst, absolut!" Jag tror aldrig jag har varit så ivrig till att städa, haha! Men att städa ger mig något att göra samt får tiden att gå lite fortare.

Till slut blev klockan i alla fall tre och jag fick gå och byta om. Gick till mamma och vi tog en glass i Stadsparken innan vi fortsatte till Resecentrum för att hämta ut mina mediciner och fixa busskort till mig. Nu ligger jag här i sängen och har cirka 0% lust att röra på mig. En sak jag dock ska göra är att lägga ner plånboken i väskan. Nu. Och sätta en lapp på dörren där det står "MATLÅDAN FÖR I HELVETE!". Summa summarum: dålig start på dagen men för övrigt trevlig dag med väldigt trevliga personer. Jag ber till högre makter att slippa ha en sån här morgon någonsin igen. Usch och fy. Imorgon blir det 8.30 - 15.00 igen! Det är bara att kötta på i tre veckor nu. Heja heja!

Jag i min coola outfit, höhö...